Neapel – drömmarnas stad
Den mystiska Elena Ferrantes “Min fantastiska väninna” är vårens mest omtalade översatta roman. Lena Kvist läser en bok som visar sig vara … just en bok.
Elena Ferrante är en ännu oavslöjad pseudonym för en italiensk författare som tagit världen med storm med sin Neapelkvartett. Nu kommer den första boken i serien “Min fantastiska väninna” på svenska.
Jag gissar att förlaget Norstedts fått buda högt för att lägga beslag på de svenska rättigheterna. “Min fantastiska väninna” är den ovanliga sortens roman som både tilltalar många läsare och hyllas av kritiker.
Att författaren är okänd och meddelar pressen att hennes (? ) person är oväsentlig, det är texten som betyder något, gör säkert sitt till för att den litterära världen har drabbats av Neapelfeber. Självklart har Elena Ferrante rätt i det. Egentligen. Det är bara det att hemlighållandet av författarens identitet skapar ett ännu större fokus på författaren, eftersom vi blir så nyfikna.
Elena Ferrante träder alltså in på svensk mark med enorma förväntningar på sig, åtminstone hos oss som följer internationella litteraturnyheter. “En världsomspännande litterär sensation”, “mästerverk”… det är som om hennes Neapelkvartett skulle vara något alldeles revolutionerande i bokvärlden.
Men “Min fantastiska väninna” visar sig bara vara en bok, en bladvändare förvisso, men ändå bara en vanlig bok.
Jag förväntade mig en läsupplevelse åt det religiösa hållet. Jag fick en vanlig roman. Jag är lite besviken.
De överdrivna förväntningarna är förstås läsarens största fiende. Så när jag ruskar av mig det mentala glitterdammet i form av kritikerhyllningar som virvlar framför ögonen och försöker läsa Elena Ferrante som alla böcker egentligen borde läsas, förutsättningslöst, är “Min fantastiska väninna” en rak, stilsäker och snyggt berättad roman om Italien på 1950-talet och om vänskap.
Det är som i “Den store Gatsby”: berättaren står i skuggan av en underbar, mystisk och lite farlig vän. Neapels svar på Gatsby heter Lila och är kvarterets tuffaste unge i det fattiga, slitna området. Elena, som är bokens berättare, går steget efter Lila, som en fascinerad, dyrkande och lite avundsjuk skugga.
Båda kommer från fattiga familjer och från en miljö där misär och våld regerar. Folk slåss och grälar överallt i kvarteret. Män slår sina fruar, föräldrar sina barn, skolpojkar varandra.
Samtidigt som Lila vågar utmana de tuffa killarna på stenkastning är hon ett begåvat underbarn. Hon lär sig läsa själv och lånar alla böcker i kvarterets lilla bibliotek.
Elena är också duktig men hon är bara näst bäst. Ändå blir det hon som får läsa vidare, medan Lila blir kvar utanför skolvärlden. Mycket ung gifter hon sig med en äldre kille som har den lokala charkuteributiken.
Låter det banalt? Lite, kanske. Men medge att livet alldeles för ofta har den dåliga smaken att vara banalt.
“Min fantastiska väninna” handlar inte i första hand om samhällsförändringar utan om människor.
Samtidigt, nästan i bisatser, berättar Elena Ferrante mycket om hur det kunde vara att leva i Italien på 1950-talet. De mystiska pengarna som finns hos vissa i kvarteret kommer från svartabörshandel. Maffianorganisationen camorran finns i periferin och en del av hatet mellan grannarna handlar om politik, vissa var fascister och andra kommunister under andra världskriget.
Klassresan, både den ekonomiska och den sociala, är ett underliggande tema i boken.
I fattigkvarteren i Neapel är det mycket svårt att ta sig loss och komma till en annan värld, även för den som är begåvad. Och även om Elena får chansen att gå i den fina skolan är hennes framgång inte trygg. Den bygger på att hon inte förargar någon lärare eller slarvar med att plugga – mycket snabbt kan hon vara tillbaka i träsket, långt från latinstudier och chansen att skriva i student-tidskrifter.
När romanen lämnar Lila och Elena är de sexton år och läsaren har fått följa dem under barndom och ungdom.
Läs “Min fantastiska väninna” för all del – men glöm det där med mästerverk och låt den bara få vara en bok.
“Det är som i Den store Gatsby: berättaren står i skuggan av en underbar, mystisk och lite farlig vän.
Neapels svar på Gatsby heter Lila.”