Vänskap lyfter vårens
– Folkbladet har läst första delen i Elena Ferrantes hyllade Neapelsaga: ”Min fantastiska väninna”
mest omtalade roman Bok Elena Ferrante Min fantastiska väninna Norstedts Så var den då läst, vårens mest omtalade bok: ”Min fantastiska väninna”, första delen i Elena Ferrantes Neapelsaga som just kommit ut på svenska.
Det är med ett visst mått av motstånd jag sätter mig ner för att författa en åsikt om den mytomspunna pseudonymen och hennes roman.
Vad kan jag säga som inte redan sagts, analyserats, dissekerats och dekonstruerats av kulturskribenter världen över?
Är Elena Ferrante feminist? Vad för sorts feminist är hon?
Vem är hon? Vad är hon?
Hennes anonymitet, är det en återkomst för en publikt mer återhållsam författarroll?
Eller har pseudonymen och hemlighetsmakeriet snarare gett extra bränsle åt hajpen?
Med andra ord: Jag har sen på bollen.
Kanske sist?
De med bättre koll har redan läst hela serien på engelska, eller ännu hellre, italienska.
Men visst finns det fog för hyllningskören – Elena Ferrante är fasligt bra.
Inte minst lyckas hon med konststycket att förena litterära kvaliteter med bestsellerns tillgänglighet.
Kritikern såväl som semesterläsaren lär gilla Ferrante.
Också jag gillar Ferrante. Fast kanske inte med samma intensitet som mina kulturknuttekollegor.
”Min fantastiska väninna” är ett skickligt romanbygge och mycket läsvärt, absolut, men knappast Nobelprisklass och mästerverksbra som vissa kritiker flaggat för.
Däremot tecknar Ferrante ett spännande och ovanligt mångfasetterat porträtt av kvinnlig vänskap i bokens två huvudpersoner, de båda vännerna Elena Greco och Lila Cerrullo som vi får följa under deras uppväxt i 50-talets nedgångna Neapel.
Båda vill något mer än det slitna och begränsande hyreshus som är deras.
Klipska och ambitiösa sticker de ut i skolan och läraren uppmanar deras föräldrar att våga satsa på sina döttrar.
Elena, bokens berättarröst, lyckas övertyga sin far medan Lila tvingas ge upp sina studier.
Bästa vänner men också konkurrenter.
Hos Elena Ferrante möter vi ett systraskap som sällan är okomplicerat och enkelt utan ständigt i rörelse och på väg.
Viktigt och värdefullt men aldrig självklart.
I bakgrunden finns männen – viktiga men knappast viktigast.
Om jag skulle våga mig på en gissning så finns nog en stor del av förklaringen till hajpen just här.
Kvinnlig vänskap, skildrad med sådan briljans som Ferrantes, är helt enkelt en litterär bristvara.