SvD:s bokcirkel: Att älska eller inte älska Ferrante
Jessika Gedin, Eric Schüldt, Kristina Sandberg och SvD:s litteraturredaktör Madelaine Levy diskuterar “Min fantastiska väninna”, första delen i pseudonymen Elena Ferrantes Neapelserie. Inga andra böcker har varit så globalt hyllade de senaste åren. Men vad handlar de egentligen om? Och lever de upp till alla lovorden?
Jessika Gedin är programledare för “Babel” i SVT. Hon har tidigare grundat bokförlagen Tivoli och Koala och medverkat i radioprogram som “Spanarna”. Foto: Malin Hoelstad
Madelaine Levy: Vad handlar ”Min fantastiska väninna” om, för er?
Eric Schüldt: Om man ska bena ut vad som händer i den här boken så är det två tjejer som är kompisar. Den ena läser vidare. Den andra gifter sig tidigt. Det är en massa förväxlingar kring killar och kampen mellan familjer i det här kvarteret, och så slutar det med att den ena gifter sig. Och den sista sidan är en språngbräda till något som kan bli helt fantastiskt i de andra böckerna.
Jessika Gedin: För mig handlar den här boken om flickvänskap. Det är Elena och Lilas maktrelation, och kärlek. Jag känner igen den här maktkampen så otroligt väl. Den här starka, starka kärleken. Och beroendet, och hur man också prövar varandra. Det kan vara så fruktansvärt ondskefullt, det man utsätts för. Och man ser inte sitt eget värde, man ser bara sin kompis värde.
Nu blir det här ganska personligt, men så ska det ju vara i en bokcirkel. Jag har någonstans i mig alltid velat vara en – tjej.
ES: Men är det en flickvänskapsberättelse, eller en vänskapsberättelse? Jag känner igen den nämligen. Jag tror ju att det här är skrivet av en man. Det är min hållning. Som de här tjejerna tänker har jag aldrig hört en tjej prata.
Talande tystnad runt bordet.
ES: Eh… hm… Det enkla svaret skulle ju vara att säga att jag har inte har varit med i de rummen där de snacken förs…?
Nickningar runt bordet.
ES: Men när Elena talar om sin egen kroppsuppfattning. ”Jag tittade på hennes bröst, de hade växt lite, mina hade växt lite mer.” Det är möjligt att det är ett kvinnligt…?
Alla andra: Jaaaa.
JG: Du behöver inte tvivla. Pratar inte ni på samma sätt? Men alltså hur mycket kvinnliga författare läser du? Det är inte en attack. Jag är bara jättenyfiken.
ES: Nu! Nu kom jag på det. Vad det är som får mig att tänka att det är en man. Nu blir det här ganska personligt, men så ska det ju vara i en bokcirkel. Jag har någonstans i mig alltid velat vara en – tjej. Det handlar inte om att vilja byta kön. Men jag har aldrig trivts i den manliga miljön. I den här boken finns det extremt manliga miljöer, det är nog inte så många män som trivs när man slår varandra på käften så fort man får minsta förolämpning. Men även i upplysta civiliserade Sverige är det svårt att hitta en manlig tonårsmiljö där man kan prata om känslor och livet och döden och filosofin. Så om jag skulle skriva en bok om två kvinnor då skulle den se ut så här. För det skulle vara den här lilla luckan av drömvärld om att det kvinnliga är något lite annorlunda än det manliga. För det tycker jag präglar hela boken. Jag tror att en kvinnlig författare hade varit mer intresserad av de manliga gestalterna. Men det här är en mans dröm om hur livet skulle vara som kvinna.
Erbjudande
Få full tillgång till SvD digital. En månad helt gratis!
EN ALLDELES EXTRAORDINÄR BOK?
ML: Tyckte ni om boken? Älskade ni den?
JG: Jag älskade den. Efter två sidor tappade jag kritikerpennan. Jag läste den som jag läste böcker när jag var barn. Jag bara klev in. Det var jättekul, för det har jag inte gjort på aslänge.
Kristina Sandberg: Jag tycker att det är en sympatisk och robust bok. Men jag är inte helt gripen av språket, faktiskt. Det är jättespännande med Elenas och Lilas vänskap och attraktion. Men det är inte så nära i detaljerna, det är ganska svepande. Jag tycker det är lite enkelt ibland, lite schablonartat, fast jag tycker så mycket om miljön. Jag är ledsen att jag inte blir mer berörd. Jag älskar ju temat. Men när jag tänker på andra skildringar av flickvänskap, som hos Jamaica Kincaid eller Nina Bouraoui, så är jag mer där, i passionen, i smutsen, i allt. Här är det en distans. Det blir inte riktigt farligt. Inte ens Elenas och Lilas komplicerade relation kommer riktigt in i mig. Det kan handla om att allt är berättat i ett efteråt. Författaren har ju inte gestaltat det som att hon är där och då. Det är också det här snabba, att allt som hände måste komma med.
ML: Jo det går väldigt snabbt, mycket snabbare än man är van vid i så pass intellektuella böcker. Det trycker ju på vissa knappar, det gör läsningen lite lättare. Men jag ser det som att livet rusar, och man skulle vilja stanna upp och vara mer reflekterande. Men den här boken rusar som livet gör.
Det är berättelsen om kvinnan från arbetarklassen, eller till och med därunder, som tar sig till en intellektuellt upphöjd position och blir författare.
ES: I och med att jag konsumerar så mycket medier så är jag också väldigt lättpåverkad av det som står i tidningar. Så jag plockade ju upp den här boken med idén att den var ett av de största mästerverken som kommit på senare år. Jag tyckte att rent dramaturgiskt så var det hundra sidor för mycket av släktfejd. De första hundra sidorna var jag extremt besviken, och tänkte att allting var en bluff. Men sedan har jag blivit lite mer positivt inställd. Jag måste fråga dig Jessika, som läser så många böcker, tycker du att det här är en extraordinär bok?
JG: Vet du, jag tror att jag i grund och botten är en väldigt simpel läsare. Det är absolut inget fel på min analysförmåga eller så. Men jag läser väldigt mycket för att på riktigt vara någon annanstans.
ML: Precis. Textasen!
Frågande blickar runt bordet.
ML: Jo, Roland Barthes lägger fram flera olika teorier om litteratur i livet, men i slutet så skriver han nästan bara om njutning, att litteraturens hemlighet finns i läsningens njutbarhet, när man bara forsar genom böcker. Boken heter “Le plaisir du texte”, textens njutning, men den kom ut på svenska nyligen och då hade de översatt till “Textasen”.
JG: Det här är lite som att kliva in en italiensk film, där det står en stor kvinna och örfilar upp sitt barn på gatan. Jag får gå som ett slags skuggfigur i den här vardagen, och det är inga konstigheter. Jag får kliva in, jag tycker det är öppet. Ta bara det vardagliga våldet, det är väldigt intressant. Det är bra.
ES: Ja våldet är ju helt absurt. Det är värre än medeltiden, värre än vikingatiden.
ML: Som när Elena räknar upp en lång lista med alla i kvarteret som dött på olika sätt.
KS: Det är kongenialt. Våldet är så självklart att författaren aldrig dröjer vid det. Det går väldigt snabbt, plötsligt så kan Lila kastas ut genom fönstret eller vad som nu händer. Det är bra gjort. Det kan jag tro på. Jag kan tänka att det här verkligen är författarens verklighet, för det man är lite främmande inför måste man förstå och beskriva på ett tydligare sätt. Härär våldet bara. Man kan jämföra med Joyce Carol Oates, där våldet kryper inpå på ett annat sätt, där man dröjer vid våldet.
ML: Ferrante skriver ju en del av kvinnohistorien som inte varit skriven. Berättelsen om kvinnan från arbetarklassen, eller till och med därunder, som tar sig till en intellektuellt upphöjd position och blir författare. Den berättelsen tycker jag är ganska oskriven. Och det tycker jag är en av bokens styrkor.
KS: Jo, men samtidigt har det stått mycket om att det inte har skrivits om kvinnors vänskap förut, men det är en historieförfalskning. För det har det, det har skrivits massor. Men det försvinner. Jag kan säga så här, att jag vill känna begär till texten när jag läser. Men tyvärr, det gör jag inte här. Och jag tycker det är tråkigt för det här är helt rätt tematik för mig. Jag har ju själv skrivit om det. I min debut är det två tonårstjejer och deras väldigt intensiva relation som är viktigare än killar egentligen. Det är kanske det, det är lite för rätt.
JG: Du menar att du hade skrivit det bättre själv?
Skratt runt bordet.
Det här språket är lite för omusikaliskt för mig. Det bultar inte.
KS: Jag kan säga att jag hade gjort det på ett annat sätt. Jag vill ha ett mer fysiskt språk. Jag är en jättesträng läsare, jag vet det. Språket måste ha en musikalitet för att jag ska gå igång på det. Det behöver inte vara en skön musikalitet. Men det här språket är lite för omusikaliskt för mig. Det bultar inte. Men Elena kommer ju inte heller från en tradition av att blicka inåt och sätta ord på sina känslo. Så det är också bra att språket är som det är. Det finns ett skäl till texten är skriven som den är. Det handlar om vem Elena är och vad hon har ord för.
GLOBAL FERRANTEFEBER
ML: ”Min fantastiska väninna” är extremt hajpad. Det handlar delvis om att kritikern James Wood skrev en jättelång artikel i The New Yorker och satte igång Ferrantefebern i USA. Och jag undrar om det kan hända igen, att en enskild kritiker har den makten. Det känns som slutet på en era, slutet på den enväldige kritikerns era. Kan ni komma på liknande situationer, där en bok har blivit globalt hajpad på det här sättet?
ES: Är det inte Knausgård i så fall?
JG: Men det fenomenet finns ju visst. Nu duckar vi ju bara för ”Harry Potter” och ”Fifty Shades of Grey”, eller hur? Det är klart att det händer ideligen. Men när en bok får den extra magiska skjutsen beror det ju väldigt sällan på innehåll menar jag. Man ska ha tur om det händer med god litteratur, men grejen är att det kan hända med vilken litteratur som helst. Och sedan läser folk och tycker att det är exceptionellt.
Jag kände mig bara väldigt lycklig över att det kommer en bok som vi läser allihop. Och jag tror att det kan hända när som helst om bara stjärnorna står rätt
ES: Både bokbranschen och medierna behöver ju fixstjärnor, det var så jag kände när jag läste boken. Det är ingen dålig bok. Men jag kände att hajpen är lite av ett fuskbygge. Det finns både en hajp och en folklig uppfattning om att det här är en stor bok. Jag tror att det handlar om en törst efter att den stora boken ska komma.
JG: Tror du inte att det finns en törst efter något gemensamt? Jag kände mig inte så bekymrad av hajpen, jag kände inte att ”det här kommer att vara den bästa bok jag läst i hela mitt liv”. Jag kände mig bara väldigt lycklig över att det kommer en bok som vi läser allihop. Plötsligt uppstår den här gemenskapen, alla talar om samma sak. Och jag tror att det kan hända när som helst, med lite vad som helst, om bara stjärnorna står rätt. I Sverige hände det exempelvis med ”Populärmusik från Vittula”. Jag tror att gräsrötterna spelar roll. Jag tror att det här gemensamma är jätteviktigt, vi älskar det, vi vill göra saker tillsammans.
KS: Usch, jag känner mig som en solitär. Jag letar ju bara grejer som kan ge näring till mitt eget skrivande, och det här gör inte riktigt det. Jag letar näring till mitt eget språk, och mitt eget liv. Jag vill bli djupt berörd.
JG: Vet du, att det där har jag aldrig hört någon författare säga förut. Att de bara läser för att hitta något att skriva om. Det är ju jätteintressant.
ES: Och jag söker vägledare i livet. Jag vill åt hemligheter.
JG: Så kunskap är din nyckel, Erik? Det skiter jag i. Jag vill inte lära mig någonting av skönlitteraturen. Jag är helt ointresserad av skönlitteraturens moral eller kunskap.
ES: Det jag vill ha är antingen det där fantastiska språket. Eller en cool story som i ”Harry Potter”. Eller spännande filosofiska tankar.
TVÅ UNGA KVINNOR I SYMBIOS
ML: Jag har personligen aldrig varit med om någon sådan här vänskap, eller något som liknar den. Jag skulle aldrig låta mig behandlas så illa av någon. Den här berättelsen är därför helt fascinerande för mig. Ibland får jag för mig att Lila och Elena är ett porträtt av en människa, att Ferrante har delat upp en person i två.
JG: Hela boken börjar ju som en bestraffning. Lila vill radera ut sig. Men då bestämmer sig Elena för att “nej i fan i helvete, jag tänker skriva fram dig i detalj”. Elena är så fixerad vid Lila. Hon ser bara henne, hon ser inte sig själv. Hon suger sig fast vid den här kompisen, därför att hon på något sätt förstår att det här som är annorlunda, det behöver hon. Hon förstår att hon behöver komplettera sin svaga personlighet med den här styrkan.
KS: Jag kan delvis känna igen vänskapsrelationer ur mitt eget liv. De här väldigt passionerade relationerna man haft med väninnor.
JG: Det symbiotiska känner jag så himla väl igen. Hur man var så beroende av varandra. Man kunde inte leva utan varandra. Det var också viktigt att hålla den här människan, som man älskade mest i hela världen, nära. Hon fick inte gå för långt bort, inte bli för snygg, inte utvecklas för snabbt.
ES: Man letar ju hela tiden efter sina förlorade pusselbitar, och här är det väldigt drivet till sin spets, i två karaktärer som gör så tydliga olika val. Jag tror att vi alla är delade i två, att det är en del av livstraumat.
ML: Ja, jag tror att Lila skapar Elena som sitt alter ego. Lila tvingas välja bort sin utbildning, det blir så att hon i stället gifter sig tidigt. Hon manipulerar Elena att plugga vidare, att bli den bildade versionen av henne själv. Hon skapar en person som får det hon inte får.
ES: Men något som är så konstigt, det är att hon är så bra på att plugga och lär sig så mycket men inte bryr sig om det. Om man verkligen läser grekiska så måste man ju känna att wow, en helt ny värld öppnas.
JG: Hon pluggar ju för Lilas skull, inte för sin egen.
ES: Men går det?
JG: Ja. har du aldrig känt några plugghästar? Några riktigt fantasilösa plugghästar?
HALT, BITTER OCH FÖR TIDIGT ÅLDRAD
ML: Elena går vidare i livet, hon kan lämna den fattigaste delen av Neapel genom att studera. Hon gör en klassresa. Men som i myterna är det någonting som måste offras. Och det hon offrar skulle jag säga är relationen till sin mamma.
KS: Hon är väldigt föraktfull mot mamman. Och det kan vara det som gör att det blir för distanserat för mig. För jag är så upptagen av den passionerade modersrelationen, både i mitt eget liv och i övrigt.
JG: För att ta sig från sin bakgrund måste man ju hata den, man måste skära av. Och en jätteviktig del i detta är att Elena tittar på sin mamma och ser att hon är halt och bitter och för tidigt åldrad, och tänker: “jag vill inte bli som hon!” Där finns facit, där är Elena om 15 år. Det är den linjen som måste brytas.
KS: Ja i den tiden och den miljön måste hon ju det, det är det som är det sorgliga. Och modern bekräftar henne inte heller. Det är en dubbelt sårig relation. Men det finns ju inte särskilt mycket om pappan heller i boken.
ML: Det är väl en gång i livet som Elena har varit hela dagen med sin pappa. Det är den dagen hon minns och skriver om, det är enda gången hon pratat ensam med honom. Och det är ju så för många barn i ett mindre jämställt samhälle, att den där lilla tiden med pappan är så helig. Den blir så viktig.
VAD HÄNDER SEN?
ML: Jag har läst att de fyra böckerna i den här serien egentligen var enroman. Men den skulle blivit en väldigt tjock bok, man valde egentligen att ge ut i fyra delar för läsarnas, kanske lite för försäljningens, skull. Och på sätt och vis har vi här ett antal urscener, förutsättningar som sedan utvecklas i de tre kommande delarna. Kommer ni att läsa övriga delar när de kommer på svenska?
Om de hinner bli gamla, eller när de går på universitetet, då kanske jag kommer att älska det.
ES: Ja. Först tänkte jag att jag inte skulle göra det, men jag ändrade mig mot slutet av boken. Jag är helt ointresserad av hur barn tänker, barns blick på världen tror jag är omöjlig att översätta till litteratur, det blir alltid stumt. Sen när de blir tonåringar och börjar träffa killar på riktigt, då blir det lite mer intressant. Om de hinner bli gamla, eller när de går på universitetet, då kanske jag kommer att älska det, för då kommer jag få ta del av den kunskapen.
KS: Jag kommer absolut att läsa färdigt den här serien. Jag tycker att den är väldigt intressant som berättelse.
