Ferrante är här med brutal och beroendeframkallande roman
Ferrante-feber är inte något man kan ringa till Sjukvårdsupplysningen om men den existerar och den sprider sig. Den italienska författaren Elena Ferrante har skrivit fyra böcker om två väninnor som växer upp i Neapel på 1950-talet.
Böckerna har fått miljontals läsare, blivit mycket omtalade och den första av de fyra finns nu på svenska med titeln ”Min fantastiska väninna”.
Elena Ferrante debuterade år 1992 och skrev innan Neapelsviten tre romaner som alla har kvinnors liv i centrum. Författaren valde att vara anonym och har förvånansvärt nog lyckats hålla sin identitet hemlig. Till en början var anonymiteten ett skydd, så småningom en protest mot kändisskap men paradoxalt nog kan anonymiteten ha motsatt effekt. Det har spekulerats åtskilligt i olika medier om vem Elena Ferrante kan vara: alltså ju mer anonym man vill vara desto mer känd blir man. En bra roman klarar sig utmärkt utan sin författare lär Ferrante ha sagt och det har hon alldeles rätt i.
Så hur klarar sig ”Min fantastiska väninna”? Förväntningarna är onekligen skyhöga vid det här laget. Är boken fantastisk?
Nej, det tycker jag inte, men det är helt klart en bra bok. Mina invändningar är att språket är ganska stolpigt, emellanåt känns det hela väl klichéfyllt och jag saknar fördjupning. Särskilt i början av den här första delen. Men det blir bättre. Min fantastiska väninna är som helhet en betvingande berättelse och jag kommer definitivt att vilja läsa de kommande delarna, som finns på engelska för den som är sugen.
Elena Ferrante har jämförts med Karl Ove Knausgård och det ligger något i det. Den stora poängen är att berättelsen gestaltar två kvinnors framväxande, komplicerade vänskap och deras längtan efter kunskap och frihet i en miljö som sannerligen inte är någon god jordmån för sådant. Det är en utvecklingsroman och den är bitvis chockerande, brutal och beroendeframkallande.
Huvudpersonerna heter Elena och Lila. De kommer båda från fattiga familjer i Neapel. Deras vänskap börjar med en docklek och fortsätter genom ständiga utmaningar, balanserande mellan gemenskap och konkurrens, under barndom och tonår.
Lila är en otroligt smart läshungrig bråkstake, dotter till en kolerisk skomakare. Elena är likaså läshungrig och begåvad, styrd av plikt och vilja till anpassning. Men också av viljan att kunskapsvägen komma någon annanstans, att bryta det sociala arvet. Elenas pappa är vaktmästare och hon har en mamma som hon inte gillar alls.
Flickorna växer upp i en miljö präglad av våld, av camorramedlemmar, mutor och förtryck. De vet att vi måste göra livet surt för andra innan de gjorde det surt för oss. Överallt pågår ständiga skrik, gräl och slagsmål. Kvinnor slåss lika mycket som män i de här kvarteren.
Elena och Lila lever alltså i en våldsam verklighet som det gäller att hantera på alla upptänkliga vis. Det fantastiska är att de två flickorna hittar varandra, speglar varandra och för långa samtal med varandra. De växer via samtal. Det tycker jag är det mest gripande i den här boken: hur den otroligt begränsade, instängda och våldsamma miljön via läsning, samtal och kunskap öppnar för något annat. Vad?
Det ska bli spännande att följa fortsättningen.