DN | Elena Ferrante

Elena Ferrante – pseudonymen som trollbinder en hel värld

Elena Ferrantes namn sprider sig som en feber men författarens identitet är fortfarande okänd. Romansviten ”L’amica geniale” är en storslagen kvinnlig vänskapshistoria. Cecilia Schwartz läser en italiensk storyteller av rang.

Tidigare i år nominerade den italienska författaren Roberto Saviano under spektakulära former sin kollega Elena Ferrante till det prestigefulla Strega-priset. Detta gjorde han väl medveten om att författtaren, i händelse av seger, inte skulle dyka upp på prisutdelningen. Elena Ferrante är nämligen pseudonymen som har lyckats förbli anonym i snart 25 år. Vem som döljer sig bakom namnet – som rimmar fint på Elsa Morante – vet nog bara hennes förläggare på det lilla förlaget edizioni e/o, men det spekuleras i att det skulle kunna vara den etablerade författaren Domenico Starnone, eller hans hustru, översättaren Anita Raja, eller kanske båda två.

Starnone tillbakavisar dock det hela med kraft: i en av sina senaste böcker lär han till och med ha infogat texten ”Non sono la Ferrante!” (Jag är inte Ferrante). Somliga tror att det finns ett helt författarkollektiv bakom pseudonymen. Hemlighållandet är hur som helst ingen dålig prestation med tanke på att Ferrante blivit en av Italiens mest framgångsrika författare. För snart två år sedan kom dessutom det internationella genombrottet när den tunga kritikern James Wood i The New Yorker hyllade författarskapet, däribland den första delen av den engelska översättningen i Ferrantes stora romansvit ”L’amica geniale” [Den geniala vännen], som nu föreligger i sin helhet i fyra delar. I dag är det befogat att tala om att en Ferrante-feber sprider sig över världen.

”En bra roman klarar sig alldeles utmärkt utan sin författare”, har Ferrante hårdnackat upprepat genom åren. Men om många ännu hade Roland Barthes drastiska dödförklaring av författaren relativt färsk i minnet vid debuten 1991, framstår hennes tillbakadragenhet i dagens litterära celebritetskultur som kontroversiell och nästan lite provocerande. Kritiker har beklagat att när en italiensk författare nu äntligen slår internationellt så envisas denna med att vara anonym och därmed beröva den italienska litteraturen ett välbehövligt ansikte utåt. Ferrante har också kritiserats för att vara den största narcissisten av alla, eftersom hon i sina sällsynta skriftliga svar till journalister portionerar ut små smulor av sig själv till en hungrande läsekrets. I just ett sådant svar till La Repubblicas Simonetta Fiori berättar Ferrante att pseudonymen till en början var ett nödvändigt skydd, därefter övergick den i att vara en protest mot litteraturbevakningens personfixering, men numera är den mest ett sätt att bevara ett unikt kreativt rum, när ståhejet kring hennes böcker pågår som bäst i världen utanför.

Ferrante-febern väntas drabba även Sverige nästa vår, när Norstedts ger ut den första delen av tetralogin, men i sociala medier ser man redan nu allt fler tecken på svenskar som har smittats av de engelskspråkiga översättningarna – den fjärde och sista delen kom ut nu i dagarna.

”L’amica geniale” är berättelsen om två vänners liv, från uppväxten i 1950-talets fattiga Neapel till våra dagar. I prologen är det nutid och den 66-åriga berättaren Elena Greco har just fått veta att barndomsvännen Lila Cerullo är spårlöst försvunnen. Bokstavligen. Som den kompromisslösa och egensinniga person Lila alltid varit, har hon effektivt utraderat spåren av sig själv – i fotoalbumet är hennes ansikte bortklippt från varje bild. Det kan låta som inledningen till en kriminalroman men är i själva verket en klassisk ramberättelse: när Elena blir varse Lilas försvinnande sätter hon sig vid datorn för att skriva ned ”varenda detalj” i deras långa och komplicerade relation.

Vänskapen inleds också dramatiskt när den sexåriga pojkflickan Lila byter till sig flickflickan Elenas söta docka, bara för att därefter kasta ned den i ett djupt schakt mellan husen i det icke namngivna kvarter i Neapel som står i centrum för hela romansviten. Dockan, som är ett vanligt förekommande föremål i Ferrantes romaner, har uppfattats som en symbol för den kvinnliga identiteten, vilket inte är en alldeles långsökt tolkning med tanke på att Ferrante säger sig vara inspirerad av den belgiska feministen Luce Irigarays idéer om kroppen, mor- och dotterrelationen och det kvinnliga undermedvetna. Dessa är återkommande teman i Ferrantes tre första romaner – numera samlade i volymen ”Cronache del mal d’amore” – där tonarten är betydligt dovare och tillstånden mer mardrömslika än i ”L’amica geniale”. I den senare bör man nog inte gräva alltför mycket efter symbolik och undertext; här är Ferrante i första hand en storyteller av rang. Det var länge sedan jag läste något lika trollbindande.

Berättaren Elena – även kallad Lenù – är den duktiga flickan som hela tiden strävar mot till synes ouppnåeliga mål: att bli bäst i klassen, sedan toppstudent vid elituniversitetet La Normale i Pisa, därefter firad författare. Bli, bli, bli. Ändå är – som en kritiker påpekat – ”L’amica geniale” inte en renodlad utvecklingsroman, eftersom målen i Elenas liv byts ut mot nya så snart de är uppnådda. Och i slutändan blir framgångarna mest grus. Som när en av Elenas vuxna döttrar, i den fjärde delen, drar ut sin mammas debutroman ur bokhyllan och läser lösryckta meningar högt ur den med ironiskt tonfall. Det finns dock något mänskligt livsbejakande i Elenas aptit på allt från bildning och framgång till resor och fina kläder, som kontrasteras mot det naturbegåvade geniet Lilas försakelse av allt som livet hade kunnat ge – om hon bara hade velat. “All denna bortkastade intelligens” tänker Lenù om Lila i en nyckelreplik.

Med sin sylvassa intelligens genomskådar Lila – som tvingats sluta skolan redan efter femte klass – gymnasisten Elenas pinsamma piruetter i den bekväma och självgoda borgerlighetens finrum. Efter barndomens kantiga ankungestadium, har Lila utvecklats till en strålande vacker tonåring som inte bara förhäxar pojkarna i kvarteret, utan även förbipasserande storheter som filmregissören Vittorio De Sica. Man anar en superkvinna med Sophia Lorens skönhet och Lisbeth Salanders skärpa. I några tidiga tonår är Lila kaxig och svårflörtad som värsta sagoprinsessan men så begår hon misstaget att gifta sig. Att komma med en vigselring på fingret när man är sexton må vara en merit hemma i kvarteret, men knappast på ett party i ett vänsterintellektuellt akademikerhem.

I hela sitt liv pendlar sedan Lila mellan toppar och dalar, men hon väljer aldrig det förutsägbara. Ändå är det inte så mycket vad Lila gör som vem hon är som fascinerar. Som romanfigur är hon så osannolik att hon skulle kunna existera i verkligheten. Barndomsvännen Elena – Lenù – är däremot högst trovärdig, även om Ferrante förnekar att romanen skulle ha några självbiografiska inslag, åtmintone på ett yttre plan. Hennes klassresa är klassisk: den begåvade vaktmästardottern som kämpar mot inre och yttre fienden för att inte bli som sin haltande, inskränkta och knappt läskunniga mamma. Trots att intrigen enkelt skulle kunna locka till tårar blir Ferrante aldrig sentimental, inte heller hemfaller hon åt den torftiga hårdkokthet som ofta används som motgift till ett överdrivet känslosvall. Ferrante väljer i stället en tredje väg, när hon gör Lenù till en rättfram, chosefri och intill självutplåning sanningssägande berättare som blottar alla sina svagheter och tillkortakommanden. Hon kan vara irriterande oskuldsfull, men Ferrantes psykologiska gehör är alltid absolut.

Berättelsen om Elenas och Lilas långa, parallella liv kan inte reduceras till klichébilden av kvinnlig vänskap som enbart varm, harmonisk och lojal, utan innehåller minst lika mycket kamp, rivalitet och missunnsamhet. Ur deras storslagna vänskapshistoria – berättelsens nav – strålar alla de övriga personerna ut, likt ekrarna i ett hjul. Romanen myllrar av människor, så pass att varje del inleds med en översikt över personerna och en kort resumé av vad som hänt. Mest oförglömlig är Nino, en riktig homme fatal, som träder in och ut i de två väninnornas liv, alltid med förödande resultat. Den förment fördomsfria medelklass som Lenù möter på sin spikraka klassresa uppåt är också träffsäkert gestaltad. Men framför allt är det människorna i det napolitanska kvarteret som man får följa, under det tidsspann av sextio år som romansviten omfattar. Blicken på dessa människor är varken förälskad eller förfärad, utan känns hela tiden öppen, klar och oförställd.

”L’amica geniale” sällar sig till raden av italienska kvartersromaner – som Vasco Pratolinis ”Fattiga älskares krönika”, Elsa Morantes ”La storia” eller varför inte Silvia Avallones ”Stål” – och skulle definitivt kunna användas som en alternativ lärobok i italiensk nutidshistoria. I bakgrunden av det lilla kvarterets människoöden mullrar Historien med stort H: från 50-talets ekonomiska boom, via studentupproren, terrorismen, yuppie-eran och korruptionsskandalerna fram till 2000-talets dataålder, berlusconism och brain drain. Det är nutidshistoria filtrerad genom en kvinnas medvetande, vilket gör de 1700 sidorna till ett italienskt kvinnohistoriskt dokument utan motstycke.

Jag har sällan sugits in i en berättelse med en sådan kraft. ”L’amica geniale” liknar egentligen bara de läsupplevelser man hade i bokslukaråldern, sällan som vuxen. Litteraturvetaren inom mig har väl rynkat på näsan några gånger – är det inte en rätt banal pageturner ändå? – men litteraturälskaren har inte lyssnat på denna repressiva röst.

Uppenbarligen delas min känsla av många läsare, inte bara kritiker. Själv hörde jag först talas om ”L’amica geniale” på ett födelsedagskalas för några år sedan. Mun till mun sprids den nu över världen, vilket i sig är ett bevis på att litteraturen fortfarande klarar sig fint utan en vackert leende författare.

Cecilia Schwartz

Elena Ferrante – pseudonymen som trollbinder en hel värld

Related