Min fantastiska väninna
Läs ett smakprov ur första delen av Elena Ferrantes storslagna romanepos om Lila och Elena. Den tar sin början när de båda kvinnorna hunnit bli sextiotvå år och Lila är spårlöst försvunnen…
Lila kom in i mitt liv i första klass och gjorde genast stort intryck på mig för att hon var en sådan bråkstake. Vi var alla lite bråkiga i den klassen, men bara när fröken Oliviero inte såg oss. Utom hon som bråkade jämt. En gång rev hon sönder ett läskpapper i små bitar som hon en efter en doppade i bläck och sedan fiskade upp med pennan och började kasta på oss. Mig träffade hon två gånger i håret och en gång på min vita krage. Fröken skrek som bara hon kunde, med en röst som var utdragen och vass som en nål och skrämde livet ur oss, och sedan beordrade hon henne att ställa sig bakom tavlan som straff. Lila lydde inte och verkade inte ens bli rädd, utan fortsatte bara att kasta bläckdrypande papperstussar på oss. Då gick fröken Oliviero ner från katedern och hotade henne, och den kraftiga kvinnan som vi uppfattade som en gammal tant fastän hon knappt kan ha varit över fyrtio snubblade på något, lyckades inte hålla balansen och slog ansiktet mot hörnet på en bänk. Hon blev liggande på golvet och såg död ut.
Vad som hände sedan minns jag inte, jag minns bara lärarinnans orörliga kropp som ett mörkt bylte och Lila som stirrade på henne med en allvarlig min.
Jag kommer ihåg många händelser av det slaget. Vi levde i en värld där både barn och vuxna ofta gjorde sig illa, det rann blod och kom var ur såren och ibland dog folk. En av signora Assuntas, frukthandlerskans, döttrar hade gjort sig illa på en spik och dött i stelkramp. Signora Spagnuolos yngste son hade dött i krupp. En av mina kusiner som var i tjugoårsåldern gick hemifrån en morgon för att röja undan rivningsmassor, och på kvällen låg han död, krossad och med blodet rinnande ur öronen och munnen. Min morfar slog ihjäl sig när han var på ett husbygge och ramlade ner. Signor Pelusos far saknade en arm som kapats i en svarv. Giuseppina, signor Pelusos fru, hade haft en syster som dött i tuberkulos när hon var tjugotvå. Don Achilles äldste son, som jag aldrig hade sett men tyckte mig komma ihåg, hade gått ut i kriget och dött två gånger, först när han drunknade i Stilla havet och sedan när han blev uppäten av hajar. Hela familjen Melchiorre hade dött i ett bombanfall medan de klamrade sig fast vid varandra och skrek. Gamla signorina Clorinda hade dött när hon andades in gas i stället för luft. Giannino, som gick i fjärde klass när vi gick i första, hade en vacker dag dött för att han hittat en bomb och tagit i den. Luigina som vi hade lekt med på gården eller om vi inte hade det, hon var bara ett namn för oss, henne hade tyfusen tagit. Sådan var vår värld, full av ord som dödade: krupp, stelkramp, tyfus, gas, krig, svarv, rivningsmassor, arbete, bombanfall, bomb, tuberkulos, var. Alla rädslor som har följt mig genom livet kan jag härleda till det ordförrådet och de åren.
Man kunde också dö av sådant som verkade normalt. Man kunde till exempel dö om man drack kallt vatten från kranen utan att först skölja handlederna, det hände att man fick små röda utslag, började hosta och inte längre kunde andas. Man kunde dö om man åt körsbär utan att spotta ut kärnorna. Man kunde dö om man tuggade tuggummi och råkade svälja det. Framför allt kunde man dö om man fick ett slag mot tinningen. Tinningen var en mycket ömtålig punkt, det var vi alla medvetna om. Det räckte med en sten, och stenkastning var vardagsmat. När vi gick ut från skolan började ett gäng pojkar från fälten kasta sten på oss flickor, ledda av en som hette Enzo eller Enzuccio, en av frukthandlerskan Assuntas söner. De tog det som en förolämpning att vi var duktigare än de. När stenarna kom farande sprang alla i väg, utom Lila som fortsatte att gå i jämn takt och till och med stannade ibland. Hon var väldigt bra på att förutsäga hur stenen skulle falla och hejda den med en lugn, eller i dag skulle jag säga elegant, rörelse. Hon hade en storebror och hade kanske lärt sig av honom, jag vet inte riktigt, för mina egna bröder var yngre och jag hade inte lärt mig något av dem. Men när jag märkte att hon hade hamnat på efterkälken stannade jag och väntade på henne fastän jag var livrädd.
Det var redan då något som hindrade mig från att lämna henne i sticket. Jag kände henne egentligen inte, vi hade aldrig sagt ett ord till varandra trots att vi hela tiden tävlade, både i klassrummet och utanför skolan. Men jag anade att om jag sprang i väg med de andra skulle jag ge henne en bit av mig själv som hon aldrig skulle lämna tillbaka.
I början stod jag gömd bakom ett hörn och kikade fram för att se om Lila kom. När jag såg att hon inte rörde sig ur fläcken tvingade jag mig att gå bort till henne, räckte henne stenar och kastade jag också. Men jag gjorde det utan övertygelse, som så mycket annat jag har gjort i mitt liv utan att vara övertygad, jag har alltid haft en viss distans till mina handlingar. Lila har däremot ända sedan hon var liten, nu vet jag inte säkert om det går tillbaka till när vi var sex eller sju år eller när vi tillsammans gick uppför trapporna mot don Achilles lägenhet och var åtta nästan nio, haft en bergfast beslutsamhet. Antingen hon höll i pennskaftet i italienska flaggans färger eller en sten eller ledstången i den mörka trappan förmedlade hon tanken på att vad hon än tänkte ta sig för, kasta pennan exakt så hårt att den borrade sig in i bänkens trä, slänga bläckindränkta papperstussar, slå pojkarna från fälten eller gå ända fram till don Achilles dörr, skulle hon göra det utan att tveka.
Pojkgänget kom bortifrån banvallen och plockade upp stenar mellan rälsens skenor. Enzo, ledaren med stubbat blont hår och ljusa ögon, var en mycket farlig pojke som var minst tre år äldre än vi och kvarsittare. Med stor precision kastade han små stenar med vassa kanter och Lila väntade ut hans kast, gjorde honom ännu argare genom att visa hur hon kunde hejda stenarna och svarade sedan direkt med lika farliga kast. En gång träffade vi honom på högra ankeln, jag säger vi eftersom jag gav Lila en platt sten med ojämna kanter. Stenen strök mot Enzos hud som ett rakblad och lämnade kvar en röd fläck som det genast började rinna blod ur. Han tittade på såret på benet, jag kan se det framför mig: mellan tummen och pekfingret höll han stenen som han skulle kasta, armen var redan lyft, men han hejdade sig häpen. Också pojkarna som han var ledare för tittade misstroget på blodet. Men Lila verkade inte alls nöjd med att ha fått in en fullträff, utan böjde sig ner för att plocka upp en sten till. Jag grep henne i armen, det var vår första kroppskontakt, en brysk och förskrämd kontakt. Jag kände på mig att gänget bara skulle bli ännu aggressivare och ville att vi skulle dra oss tillbaka. Men det hann vi inte. Trots att blodet rann från Enzos ankel hämtade han sig snabbt från förvåningen och kastade stenen som han hade i handen. Jag höll fortfarande hårt i Lila när hon träffades i pannan och rycktes ur mitt grepp. Ett ögonblick senare låg hon på marken med ett hål i huvudet.
Blod. I vanliga fall rann det bara när folk hade överöst varandra med fruktansvärda förbannelser och vidriga oanständigheter. Det var alltid så det gick till. Min far, som jag ändå uppfattade som snäll, vräkte ständigt ur sig förolämpningar och hot när han tyckte att någon inte förtjänade att leva på den här jorden, som han brukade säga. Han var särskilt arg på don Achille. Alltid hade han något att anklaga honom för och ibland satte jag händerna för öronen för att inte påverkas för mycket av de hemska saker han sade. När han pratade om honom med min mor sade han din kusin, men min mor förnekade genast att de skulle vara nära släkt (det fanns något avlägset släktskap) och svarade med ännu fler grova ord. Deras ilska var skrämmande och allra mest skrämmande var tanken på att don Achille kunde ha så känsliga öron att han uppfattade förolämpningar på mycket långt håll. Jag var rädd att han skulle komma och döda dem.
Don Achilles svurna fiende var dock inte min far utan signor Peluso, en mycket skicklig snickare som alltid var utan pengar eftersom han spelade bort allt han tjänade i den bakre salen på Café Solara. Peluso var far till vår klasskamrat Carmela, till Pasquale som var stor och deras två yngre syskon, barn som hade det ännu sämre ställt än vi och som Lila och jag ibland lekte med. Både i skolan och ute försökte de alltid ta våra saker, pennor, suddgummin och kvittenkarameller, så att de kom hem fulla av blåmärken efter alla slag vi gett dem.
De gånger vi såg signor Peluso verkade han alltid desperat. För det första förlorade han allt han hade på spel och för det andra blev han offentligt förödmjukad för att han inte kunde försörja sin familj. Av någon oklar anledning gav han don Achille skulden för allt elände. Han anklagade honom för att på ett lömskt sätt ha tagit alla hans verktyg, som om mannens mystiska kropp var en magnet, så att snickarverkstaden blev värdelös. Han beskyllde honom för att ha tagit verkstaden också och gjort om den till charkuteributik. I åratal fantiserade jag om hur hovtången och andra tänger, sågen, hammaren, skruvstädet och tusentals spikar sögs in i den materia som don Achilles kropp var gjord av, som en svärm av metall. I åratal såg jag för mig hur en svärm av salami, provolone, mortadella, ister och skinka strömmade ut ur hans grova och tunga kropp som bestod av olika sorters materia.
Det var sådant som hade hänt under ett dunkelt förflutet. Don Achille måste ha visat sin verkliga monsternatur förr, innan vi föddes.
Förr i tiden. Lila använde ofta de orden, både i skolan och annars. Men hon verkade mindre intresserad av det som hade hänt före vår tid, oftast händelser som de vuxna teg eller bara min fantastiska väninna ytterst motvilligt pratade om, än av det faktum att det verkligen fanns ett förr i tiden. Det var det som under den perioden gjorde henne förvånad och ibland orolig. När vi blev vänner pratade hon så mycket om det där märkliga förr i tiden att hennes oro smittade av sig på mig. Det var en lång, mycket lång tid när vi inte hade funnits, en tid när don Achille hade visat sig för alla som han var: en ondskefull varelse med något slags djur- och mineralkropp som fick blodet att flyta på andra utan att själv någonsin blöda. Kanske gick det inte ens att tillfoga honom en skråma.
Vi gick nog i andra klass, och hade ännu inte börjat prata med varandra, när ryktet gick om att signor Peluso hade börjat skrika ilsket på don Achille mitt framför Sacra Famigliakyrkan efter mässan, så att don Achille hade lämnat frun, äldste sonen Stefano, Pinuccia och Alfonso, som var jämnårig med oss, och för ett ögonblick hade han visat sig i sin mest skräckinjagande gestalt och kastat sig över Peluso, lyft upp honom, vräkt i väg honom mot ett träd i parken och låtit honom ligga där avsvimmad, med blodet rinnande från en massa sår i huvudet och överallt, utan att den stackaren ens kunde ropa på hjälp.
Jag blir inte nostalgisk när jag tänker på vår barndom, den var full av våld. Allt möjligt hände i hemmen och utomhus, varenda dag, men jag minns inte att jag någonsin tänkte att det liv som vi fått på vår lott skulle vara särskilt dåligt. Det var som det var och vi växte upp med vetskapen om att vi måste göra livet surt för andra innan de gjorde det surt för oss. Självklart hade jag gärna velat att folk skulle bete sig så där väluppfostrat som fröken och prästen predikade om, men jag kände på mig att ett sådant beteende inte fungerade i vårt kvarter, ens för flickor och kvinnor.
Kvinnorna slogs mer än männen, drog varandra i håret och gjorde varandra illa. Att göra andra illa var en sjukdom. När jag var liten fantiserade jag om att pyttesmå, nästan osynliga djur kom till kvarteret på natten, att de kröp fram ur dammarna, de avställda tågvagnarna bortom banvallen och det stinkande gräs som kallades fetienti, ur grodor, salamandrar och flugor, ur stenarna och dammet för att invadera vattnet, maten och luften och göra våra mammor och mormödrar galna som törstiga hundar. Smittan drabbade dem värre än männen, för karlarna brusade upp hela tiden men lugnade sig efter ett tag medan kvinnorna som var skenbart lugna och medgörliga gav fritt utlopp för sin vrede och inte visste några gränser när de ilsknade till.
Lila påverkades starkt av det som hände med Melina Cappuccio, som var släkt med hennes mor. Och det gjorde jag också. Melina bodde i samma hus som mina föräldrar, vi på andra våningen och hon på tredje. Hon hade sex barn och var lite över trettio, men vi tyckte att hon var en gammal tant. Hennes man var i samma ålder och lastade ur fruktlådor på marknaden. Jag minns honom som kort och bred men snygg, med en självsäker uppsyn. En natt gick han hemifrån som vanligt och dog, om det nu var av utmattning eller om han blev mördad. Det var en förbittrad stämning på begravningen som alla i kvarteret var med på, mina föräldrar också, och Lilas. Sedan gick det en tid och något hände med Melina. Utåt var hon densamma, en skinntorr och redan gråhårig kvinna med stor näsa och gäll röst som på kvällarna stod i fönstret och ropade in barnen ett efter ett med ilsket förtvivlade och utdragna vokaler: Aaa-daaa, Miii-chè. I början fick hon mycket hjälp av Donato Sarratore som bodde i lägenheten ovanför hennes, på fjärde och översta våningen. Donato var en flitig kyrkobesökare och engagerade sig som en god kristen i hennes sak, samlade in pengar och begagnade kläder och skor och ordnade jobb åt hennes äldste son Antonio på en bilverkstad som drevs av en bekant till honom, Gorresio. Melina var så tacksam att tacksamheten förvandlades till kärlek och passion i hennes bedrövade kvinnohjärta. Man visste inte om Sarratore någonsin märkte det. Han var en väldigt trevlig och också mycket skötsam man som levde för hemmet, kyrkan och arbetet, en järnvägstjänsteman med en fast lön som gott och väl räckte för att försörja hustrun Lidia och de fem barnen, äldste sonen hette Nino. När han inte åkte fram och tillbaka på tåget mellan Neapel och Paola ordnade han praktiska saker i hemmet, gick och handlade eller drog barnvagnen med den yngste. Det tillhörde verkligen inte det normala i kvarteret. Ingen kom på tanken att Donato uppoffrade sig för att avlasta sin fru. Nej, alla karlar i husen runtomkring, med min far i täten, betraktade honom som en man som tyckte om att bete sig som ett fruntimmer, särskilt som han skrev dikter och läste dem för alla som ville höra. Inte ens Melina kom på den tanken. Änkan ville helst tro att han lät sig regeras av frun för att han var så snäll, och hon bestämde sig för att ta upp kampen mot Lidia Sarratore och befria honom så att han kunde ha en relation med henne i stället. I början hade jag roligt åt deras krig, som det pratades om och hånskrattades åt både hemma hos oss och ute. Lidia hängde upp nytvättade lakan och Melina ställde sig på fönsterbrädet och smutsade ner dem med en käpp som hon hade bränt i änden för den sakens skull; Lidia gick förbi nedanför fönstret och hon spottade henne i huvudet eller hällde ut en hink skurvatten över henne; Lidia förde oväsen genom att gå ovanför huvudet på henne tillsammans med sina vilda barn, och hon dunkade ursinnigt skurborsten i taket hela natten. Sarratore försökte mäkla fred på alla sätt, men han var en alldeles för känslig och artig man. Den ena tråkigheten ledde till den andra, tills de båda kvinnorna började skälla ut varandra så fort de möttes på gatan eller i trappuppgången, vräkte ur sig hårda och grymma ord. Det var då jag började bli rädd för dem. En av många fruktansvärda scener från min barndom började med att Melina och Lidia stod i varsitt fönster och sedan ute i trappuppgången och skrek förolämpningar till varandra, fortsatte med att min mor rusade fram till ytterdörren, öppnade den och sprang ut med oss barn efter, och slutade med en minnesbild som fortfarande är närmast outhärdlig av de båda grannfruarna som rullar om varandra nedför trappan och Melinas huvud som slår i stengolvet på vår avsats några centimeter från mina skor, som en honungsmelon som har slunkit ur handen.
Det är svårt att säga varför vi flickor stod på Lidia Sarratores sida på den tiden. Kanske för att hon hade regelbundna drag och var blond. Eller för att Donato var hennes och vi hade förstått att Melina ville ta honom ifrån henne. Eller för att Melinas barn var smutsiga och hade trasiga kläder, medan Lidias var rena och välkammade och vi tyckte om äldste sonen Nino, som var några år äldre än vi och söt. Bara Lila höll på Melina, men hon förklarade aldrig varför. En gång sade hon bara att det vore rätt åt Lidia Sarratore om hon blev ihjälslagen, och jag trodde att hon tyckte det både för att hon var en ond människa och för att Melina och hon var släkt på långt håll.
En dag var vi på väg hem från skolan, fyra eller fem flickor. Marisa Sarratore var med oss som vanligt, inte för att vi gillade henne utan för att vi hoppades att vi genom henne skulle kunna få kontakt med brodern, alltså Nino. Det var hon som först fick syn på Melina. Kvinnan gick sakta på andra sidan den stora gatan, med en ask i ena handen och med den andra tog hon något ur den och åt. Marisa pekade på henne och sade slampa, men inte föraktfullt, hon upprepade bara det ord som hennes mamma brukade använda hemma. Trots att Lila var mindre och mager som en sticka gav hon henne en örfil som var så kraftig att hon ramlade omkull, och hon handlade lugnt som alltid i våldsamma situationer, utan att skrika till före eller efter, säga något varnande eller spärra upp ögonen, kallt och beslutsamt.
Jag hjälpte först upp Marisa, som redan grät, och vände mig sedan om för att se vad Lila gjorde. Hon hade klivit ner från trottoaren och korsade gatan på väg mot Melina, utan att bry sig om lastbilarna som körde förbi. I hennes kroppsspråk mer än i ansiktet såg jag något som skakade om mig och som jag fortfarande har svårt att sätta ord på, så jag säger bara så här: Trots att hon rörde sig där hon gick över gatan, liten, mörk och senig, och gjorde det lika målmedvetet som allt annat, var det som om hon stod still. Still inne i det som hennes mors släkting gjorde, stel av medlidande, stilla som salt, som en saltstod. Sammansmält med Melina som höll i den mörka, mjuka tvålen hon just hade köpt i don Carlos källare, och tog bitar av den och åt upp.
Läs den dramatiska fortsättningen i Min fantastiska väninna av Elena Ferrante som i dagarna kommit ut på Norstedts!