Litterärt utbrott med livet som spelplan
Hon har hyllats som ett litterärt geni i klass med Knausgård men har lyckats hålla sin identitet hemlig sedan debuten 1992. Med sin förmodligen självbiografiska romansvit om två väninnor från Neapel står Elena Ferrante inför ett välförtjänt genombrott.
UNDER STRECKET
Neapel, Italiens mörka hjärta av fatalism och slum. På en vägg mellan världens vackraste bukt och en levande vulkan har en miljonstad byggts som bit för bit rasar i havet. Konstskatterna, katedralerna och den urgamla bildningen i en av Europas en gång vackraste och rikaste städer föröds av korruption, vidskepelse, slask, själviskhet och organiserad brottslighet.
Här växer Lila och Elena upp, huvudpersonerna i Elena Ferrantes mäktiga ”L’amica geniale” (Den geniala vännen, 2011), den första av fyra skoningslösa romaner om deras vänskap. Slukarlitteratur för vuxna skriven med en intensitet som väller över en som lava och en vrede som bränner ner allt i dess väg:
”Staden verkade i sina inälvor härbärgera ett raseri som inte kunde komma ut och därför frätte sönder den inifrån, eller slog ut i varblåsor på ytan, svullet av gift mot alla, barn, vuxna, gamla människor, besökare från andra städer, amerikanska Natosoldater, turister, napolitanarna själva. Hur kunde man stå ut på den här platsen av kaos och fara vid foten av Vesuvius?”
I första kapitlet utmanar den åttaåriga Lila klasskamraten Elena att gå till grannskapets mest fruktade ockrare. I trappan gör Lila något oväntat: ”Hon stannade för att vänta på mig och när jag nådde henne gav hon mig sin hand. Den här gesten förändrade allt mellan oss för alltid.” Lika obönhörligt är jag som läsare fast. Jag känner igen mig och mina väninnor i både Lila och Elena, i själva barndomens maktkamper, rädslor och tilltro till sagan. Den mörka kraften och suget i berättelsen är oemotståndliga. Jag vill bara läsa dag och natt, söker bekräftelse på något jag måste få höra. Inte sedan Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” har jag varit lika besatt. Genom romanerna följer jag uppslukad Lilas och Elenas liv: studier, passioner, äktenskap, skilsmässor, barn, diverse jobb på salamifabrik, skobutik, som författare.
Ingen av Ferrantes romaner finns ännu i svensk översättning, men till engelska översätts hon regelbundet, de tre första delarna i romansviten har redan utkommit i USA. I marsnumret av The New Yorker skriver Joshua Rothman om Ferrante och Knausgård, som han kallar ”romankonstens titaner”, att de är ”jämnstarka genier vars böcker inkarnerar motsatta värderingar”, liksom Tolstojs och Dostojevskijs en gång gjorde. Amerikaner längtar alltid efter stora romaner och dessa är episka till ambitioner, format och skrivsätt: i realtid. Läsarna måste vänta medan följande roman skrivs (och översätts).
Liksom Knausgårds ”Min kamp” antas Ferrantes Neapeltetralogi vara självbiografisk, skriven som om livet hängde på det. Knausgård gick ut med att han skriver sin sanning med riktiga namn, till den grad att hans förlag blev stämt. Elena Ferrante är å sin sida en pseudonym för en författare om vilken det endast är känt att hon är uppvuxen i Neapel. Hon lär vara född 1943 och översättare, lärare och mor. Hon har inte uppträtt offentligt, det finns inga fotografier och hon har ställt upp på ytterst få intervjuer. Pseudonymen har hängt med sedan debuten 1992 med ”L’amore molesto” (Besvärlig kärlek), som åtföljdes av ”I giorni dell’abbandono” (De övergivna dagarna, 2002) och ”La figlia oscura” (Den dunkla dottern, 2006), tre utsökta, brutalt ärliga romaner om kvinnors erfarenheter: en dotter utreder en mors död, en hustru blir lämnad, en mor överger sina döttrar. Alltid en ensam kvinna i en kris som ställs på sin spets under ett par dagar, nästan hallucinatoriskt detaljskarpt återgivet.
Sedan vidgades Ferrantes värld: de napolitanska romanerna har ett femtiotal namngivna i persongalleriet och ett förlopp på mer än ett halvt sekel. Elena och Lila är födda år 1944 och deras livsutrymme – val, beslut, idéer och själva språk – påverkas av efterkrigstiden, kvinnokampen, den sexuella frigörelsen och Italiens politiserade 70-tal: ”åren av järn” då Röda brigaderna och polisen förde landet till gränsen för inbördeskrig. Sedan åren av tillväxt, obekymrad konsumtion och Berlusconi på 2000-talet. Som att följa väninnorna i Silvia Avallones ”Stål” genom livet, inte förgyllda av tonårstidens hopp.
Tetralogin skevs i en takt av en roman per år mellan 2011 och 2014, allt som allt 1 600 sidor. I vårnumret av The Paris Review beskriver Ferrante arbetsprocessen: ”Från början hade jag känslan, som var helt ny för mig, att allting redan var på plats.” Hon kände aldrig ett behov av att omstrukturera händelser, gestalter, vändpunkter, hon skrev aldrig anteckningar, läste inte ens om texten hon skrivit. Under skrivandet rådde ”det välsignade tillstånd när texten står totalt i berättelsens tjänst”.
”Jag känner ingen nostalgi för vår barndom: den var fylld av våld”, skriver Elena i ”L’amica geniale”. När Lila, klassens mest begåvade elev, vill läsa vidare efter lågstadiet slänger hennes far skomakaren ut henne genom fönstret ”som ett föremål”. Elena som däremot får fortsätta att studera flyttar som vuxen till norra Italien och blir, liksom alla Ferrantes berättare, en författare som kämpar med att uttrycka i ord vad hon känner och erfar men ändå inte ser klart. Det här metalitterära draget – vi läser om någon som skriver boken vi läser – finns också hos Knausgård.
Elena är alltid livrädd för att åka hem till Neapel, för att dialekten, smutsen, kaoset, det köttiga och dramatiska och vulgära, ska välla över henne och svepa bort allt hon kämpat så hårt för att uppnå. Hon som har lärt sig borgerlighetens dygder: kontroll, självdisciplin, att vara till lags, en perfekt italienska.
Elena för, liksom Karl Ove, en kamp – hon för att inte sjunka ner i moderns bortkastade liv i Neapel, han för att inte bli sin våldsamme far, båda för att fortsätta skriva i en vardag som hotar att sluka allt. Kampen består i att observera sin verklighet, sina närmaste och sig själva så skoningslöst som möjligt och skriva ner allt, för ”det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet”. Det gör insatserna svindlande höga. Joshua Rothman beskriver det som ”den självlysande egenskapen i de här romanerna – känslan av att varje stycke, oberoende av dess innehåll, är livsnödvändigt”.
För Elena är Lila själva gnistan. Hon skriver om deras samtal i barndomen som ”tände min hjärna, vi slet orden från varandras munnar, skapade en spänning som en storm av elektrisk laddning”. Alla som har haft ett sådant pågående samtal vet hur avgörande det är.
Elena är urtypen för den duktiga flickan och klassresenären, hon vill bli. Lila stannar hela livet i Neapel, hon vet vem hon är. Hon definieras av häftighet, stark vilja och mod – en Scarlett O’Hara som slåss blodigt för vad hon tror på utan minsta tvekan. Hon skrämmer och fascinerar, mest för sin intensiva skicklighet i att lära sig vad som helst, teoretiskt eller praktiskt: grekiska, skodesign, dataprogrammering. Båda flickorna är titelns geniala vän för varandra.
En bästa väninna i barndomen är som en partner, en syster, ett alternativt själv, en idol – vi vill både ha och vara hon. I en scen tvättar Elena den 16-åriga Lila på hennes bröllopsmorgon: ”Jag var förvirrad av känslor och tankar: krama henne, gråt med henne, kyss henne, dra henne i håret, låtsas vara sexuellt erfaren och ge henne instruktioner, hålla henne på avstånd med ord den här stunden för den största närhet. Men till slut bestod bara den fientliga tanken att jag tvättade henne, från håret till fotsulorna, bara för att Stefano skulle besudla henne i natt.”
Elena och Lila är allt för varandra, också fiender: Elena önskar att Lila dör, förstör hennes dagböcker som Lila lämnat i hennes vård men tar hand om Lilas barn. Elena är övertygad om att hon inte kan tänka stort och modigt och snor alla sina idéer från Lila. Trots skammen hon känner för sin bakgrund, för Neapel, för Lila, kommer allt hon skriver därifrån. Lila gör motstånd: ”Du vill skriva om oss? Du vill skriva om mig? /…/ Jag kommer in i din dator, jag läser dina filer, jag raderar dem.” De napolitanska romanerna är skrivna ur Elenas trots: för att få Lila under kontroll i texten och för att hålla henne kvar.
Romansviten är beroendeframkallande. Det går inte att få nog, som det var med bästa väninnan i barndomen. Ferrante har skapat dramatiska scener och intriger om kvinnor som skriver och tänker offensivt och vars inbördes vänskap betyder mest. Hon fördömer ingenting som kan ge läsaren njutning, som genrer: här finns inslag av saga, romantik, bildningsroman, drama och släktkrönika. Här skymtar heller ingen ängslan för att leva upp till modernistiska ideal om estetisk kontroll, det osagda, det välskrivna – turerna i Lilas och Elenas förhållande får ta den tid de tar, de får bete sig hur hutlöst som helst. Böckerna vimlar av kladdiga observationer som jag känner igen men aldrig har läst, som att sex mellan makar blir en helt opersonlig akt. Obevekligt avslöjas hur tillrättalagda de flesta kvinnoporträtten i litteraturen är – män idealiserar och kvinnor koketterar.
Ferrante vet hur förtryck skapar motstånd och hon räds varken det motsägelsefulla eller melodramatiska. Lila och Elena är samtidigt individer och representanter för en hårt reglerad roll – mor, dotter, hustru. Men Neapels våldsamma patriarkat har fostrat kvinnor som vågar se rakt i ögonen, hålla kniven mot mäns strupar, slå innan de blir slagna. Ferrante skildrar deras handlingar och känslor med psykologisk trovärdighet. Vad kan vi lära oss ur böcker? Vem ger oss makten att bestämma själva? Vad är vänskap och värdighet värda? Hur kan vi stå ut med vad vi gör mot andra och vad världen gör mot oss?
När Lila nästan förlorar förståndet är det Elena hon sänder efter och ber: ”Vaka över mig tills jag somnar. Vaka över mig för alltid, även då du lämnar Neapel. På det viset vet jag att du ser mig och jag får frid.”
Elena och Lila är oförglömliga. Elena Ferrantes raseri likaså. För läsaren finns inget sätt att sluta bry sig om dem.