Åsa Beckman: Nu får ni sluta snacka skit om dammiddagar
H ur kan du vara så otroligt fördomsfull?
Det frågade mejlskrivaren Filip efter att jag häromdagen recenserat den italienska författaren Elena Ferrantes “Min fantastiska väninna”. Romanen är första delen i en svit där vi får följa Elena och Lila som växer upp i Neapel, från att de är sex sju år till att de är åldrade kvinnor. Boken har toppat boklistor världen över.
När man läser Ferrantes bästsäljare om kvinnlig vänskap inser man hur få berättelser det egentligen finns om den relationen.
Extra sorgligt, skrev jag i min recension, eftersom den ofta är betydligt mer formande än kärleksrelationen till män: “När många män slutar att fråga ‘vem är du? ‘ efter att den första förälskelsen gått över fortsätter kvinnor att fråga sig själva och varandra det hela livet. Det gör stundtals skillnaden mellan män och kvinnor förödande. ” Det var den där sista meningen som fått Filip att gå i taket.
Jag kan förstå honom. För tio år sedan hade jag inte vågat göra den generaliseringen. Men jag är nu 54 år och tycker att jag samlat tillräckligt mycket empiriskt material.
Och japp: skillnaden är stundtals förödande.
Det har att göra med att nära väninnerelationer ofta är extremt kunskapsintensiva. Ingenting är för litet eller obetydligt för att prata om. Om det så handlar om arbete, män, barn, vänner, kroppar, tiden, världen. Och i de samtalen är frågan om vem man är – och vem man håller på att bli – en naturlig och självklar utgångspunkt.
Somliga kallar det att “älta”, men det handlar om att analysera.
Jag vet att jag skulle kunna ringa mina nära väninnor mitt i natten för att fråga om allt från färgen på mitt rouge till den turkiske presidenten Erdogans inflytande på flyktingkrisen – och de skulle svara med samma totala intresse och uppriktighet. Alltmer tycker jag mig se hur det här sättet att förhålla sig i världen leder till en sorts förankrad kunskap. Ett sätt att tänka och resonera som är fäst i erfarenhet, i kroppen. Det märks på kvinnors sätt att prata, att fungera på arbetsplatser eller verka i sina familjer.
Själv blir jag alltmer ointresserad av idéer och teorier som svävar för högt ovanför vardagen. Först om de visar sig har bäring på den blir de riktigt engagerande. När det här sättet att prata väninnor emellan pågår år efter år blir verkligen skillnaden mellan män och kvinnor i 50-60-årsåldern påfallande. Om man därtill lägger väninnors benägenhet att diskutera romaner, filmer och teater, som ju hela tiden ger nya perspektiv på vad det är att vara människa, blir skillnaden inte direkt mindre.
Så: väninnerelationen är en helt fascinerande kunskapsform.
Nu ska ingen tro att väninnerelationer är oproblematiska. De präglas verkligen inte – precis som Elena Ferrante beskriver i sin roman – enbart av förtroende, lojalitet och kärlek utan också av konkurrens, svartsjuka, stundtals hat.
Men också det är en motor som driver relationer framåt. Som gör att man tvingas slipa fram sig själv ännu tydligare.
Det är därför det sedan blir min tur att gå i taket när Filip i vår fortsatta mejlväxling försmädligt skriver att jag kan “hälsa väninnorna på mina tjejmiddagar” (han och jag har rett ut det, allt är lugnt nu).
Jag hör genast det där överlägsna sättet att se sådana kvällar som någon sorts intim och känslomässig gegga. Sånt skitsnack. Jag vet hur djupt de middagarna präglat vem jag är.
Det har att göra med att nära väninnerelationer ofta är extremt kunskapsintensiva.
Ingenting är för litet eller obetydligt för att prata om. Somliga kallar det att “älta”, men det handlar om att analysera.