Starkt om kvinnors vänskap
Nu är den här, första delen av Elena Ferrantes Neapelsvit, “Min fantastiska väninna”. Den har gått över världen och lagt läsare och kritiker för sina fötter.
LITTERATUR Den handlar om två flickor Elena och lila, de växer upp under helt olika förhållanden i en fattig förort till Neapel. Det är åren efter andra världskriget och det är där som dramat tar sin utgångspunkt.
Elena Ferrante är en pseudonym. Ingen vet vem den troligen italienska succéförfattarinnan är. Frågorna om hennes identitet och hemlighetsmakeriet kring henne har skapat spekulationer och stundvis har debatten kring henne varit mycket inflammerad. Hon har valt namnet Elena både som sin pseudonym och som namnet på en av sina huvudpersoner.
– Det hjälper mig att förstärka sanningen i historien, har hon sagt i en mailintervju som publicerats i tidskriften The Gentlewoman.
Min fantastiska väninna är den första delen i en svit om fyra som också kallas Neapelkvartetten, den första boken kom ut i Italien 2011. De andra heter “Historien om det nya namnet”, sedan kommer “Historien om de som flyr och de som stannar kvar” och den avslutande delen “Historien om det förlorade barnet”. Den sistnämnda är nominerad till årets Man Booker -pris.
Alla delarna kommer att ges ut i Sverige. Det är med stor förväntan som jag slår mig ner för att läsa, bara det att få läsa en bok om kvinnors vänskap, det är ju ett vitt och obearbetat fält i litteraturen.
När boken inleds är det 1950-talets Neapel, i ett arbetarklasskvarter utanför stan bor två flickor, lila och Elena, i sju -åttaårsåldern. Det är en hård miljö där flickorna växer upp med våld och fattigdom. Här känner alla varandra, det finns inga hemligheter, varken glädjen eller skammen går att dölja.
Men lila är annorlunda, hon är intelligent, smart och orädd, hon blir den blyga Elenas bästa vän och hon är allt det som Elena också skulle vilja vara. Deras vänskap befästes från den stunden de bestämde sig för att gå uppför de mörka trapporna till Achilles lägenhet. De gick steg för steg och avsats för avsats. Don Achille var som trollet i sagan och Elena var övertygad om att skulle hon gå fram till hans dörr då skulle han döda henne.
“Vi stannade ofta, och varje gång hoppades jag att lila skulle bestämma sig för att vända. Jag var alldeles svettig, hur det var med henne vet jag inte. Ibland tittade hon uppåt, men jag begrep inte på vad, för allt som syntes var det gråaktiga ljuset från de små fönstren från varje trappavsats. Plötsligt tändes lamporna, men det var ett svagt ljus som var fullt av damm och det uppstod stora skuggor där faror lurade. Vi väntade för att få reda på om det var don Achille som vridit om strömbrytaren, men vi hörde inget, varken steg eller någon dörr som öppnades eller stängdes. Sedan fortsatte lila och jag följde efter… På fjärde trappavsatsen gjorde lila något oväntat. Hon stannade och väntade på mig, och när jag kom ikapp henne räckte hon ut handen. Den gesten ändrade allt mellan oss för alltid. ”
Men Elena känner sig också dominerad och manipulerad av den smartare lila, flickorna växer upp och deras vägar skiljs i livet. När Elena börjar studera och lämnar Neapel så blir lila kvar och gifter sig med kvarterets maffiaman. Det går många år som de inte har någon kontakt. Elena är heller inte angelägen om det, hon tycker hon har vunnit sin frihet och har börjat skriva och får framgång som författare.
Ferrante målar upp en miljö som känns som en gammal film med Sophia loren, det hänger tvätt mellan husen och kvinnorna gapar och skriker från balkongerna till varandra och till ungarna som leker på gatan. Det tar ett tag in i boken innan den börjar leva och personerna blir verkliga.
Elena Ferrante har ett språk som driver händelserna framåt med fart – det handlar inte så mycket om känslor som om situationer, scener, bilder. Det finns många starka scener med betydelsefulla vändpunkter, peripeti – som blir helt avgörande för hur Elena och lila vänder sig från varandra – eller befäster sin vänskap ännu starkare.
När boken slutar så gifter sig lila och Elena är den som ska klä henne till brud. Då är det bara de två igen.
“- Så kom den 12 mars, en mild dag med vår i luften. lila ville att jag skulle komma till hennes föräldrahem och hjälpa henne att tvätta sig, kamma sig och klä sig. Hon skickade i väg sin mor så att vi blev ensamma. Sedan satte hon sig på sängkanten i trosor och behå. Bredvid henne låg brudklänningen som såg ut som en död kvinnas kropp och framför henne på golvet med sexhörniga plattor stod kopparkitteln, till brädden fylld med rykande vatten. ”
Insikten när jag har läst “Min fantastiska väninna” är att det är annorlunda att leva som kvinna i medelhavsländerna och ändå så lika livet är för oss kvinnor. Det är samma saker som är betydelsefulla. Hur vi kämpar för att inte behöva leva våra mödrars liv om igen. Sättet på hur vi talar med varandra, blandar ihop allting – det som är sant och som vi hittar på – och ändå förstår vi varandra. Väninnorna är våra stöttepelare på gott och på ont.
Det är fint att få läsa om det!
“Insikten när jag har läst Min fantastiska väninna är att det är annorlunda att leva som kvinna i medelhavsländerna och ändå så lika liv