Vilken sorts feminist är Ferrante?
Det är många som upprepar det. Att Elena Ferrantes omtalade Neapelromaner är feministiska. I veckan har den svenska översättningen av den första delen, “Min fantastiska väninna”, hyllats av många kritiker.
Expressens recensent Per Wirtén kallade romansviten för just ett “feministiskt epos”. Så är det nog. Men på vilket sätt?
Man kan förstås hävda att Ferrantes romaner är feministiska enbart genom att de skildrar kvinnors liv och blottlägger patriarkala strukturer.
Men det är att göra det lite väl enkelt för sig. I dag används begreppet feminism flitigt, men alltför sällan diskuteras vad som egentligen avses.
Så vilken sorts feminist är pseudonymen Elena Ferrante? I den intervju jag gjorde med författaren, som publicerades här i SvD:s kulturmagasin för några veckor sedan, berättade hon att hon med stolthet definierar sig som feminist. “Men jag skriver inte böcker som programmatiskt iscensätter ett visst kvinnligt tänkande. Jag gräver i motsägelser i dagens kvinnliga liv och försöker undersöka dem på djupet, utan förutfattade meningar. ”
Det har hon lyckats med. Romansviten om Lila och Elena är långt ifrån programmatisk – den rymmer en mängd olika lager och överraskar gång på gång. Samtidigt genomsyras den naturligen av berättarjagets världsbild. Elena Greco är osäker och sökande, men skisserar bland annat uppfattningar om “kvinnligt” respektive “manligt” tänkande. Hon konstaterar att “ingen visste bättre än jag vad det innebar att göra sitt eget huvud maskulint, så att det skulle accepteras av männens kultur”.
Elena Greco tycks vara vad man i dag kallar en särartsfeminist, som anser att män och kvinnor inte bara är biologiskt olika, utan också har olika förmågor och sätt att tänka på. Författaren Elena Ferrante har också vid ett tillfälle sagt att hon sympatiserar med särartsfeminismen.
Ferrantes feminism är alltså något annat än den likhetsfeminism som har haft en stark ställning i Sverige de senaste decennierna. “Att tro att en människa kan födas till denna jord utan att få sin identitet formad av hur hon ser ut mellan benen är feminismens nästa omöjlighet att förverkliga. ” Det citatet pryder pocketutgåvan av “Under det rosa täcket”, Nina Björks feministiska klassiker som firar 20-årsjubileum i år. Det har också blivit ett motto för generationer av svenska feminister sedan dess.
Men Ferrante tycks inte se något problem med att identiteten formas av hur vi “ser ut mellan benen” – snarare vill hon lyfta den kvinnliga erfarenheten och det kvinnliga intellektet, hon efterfrågar en starkare kvinnlig gemenskap med egna umgängestraditioner.
I Italien och USA är det många som har försökt dechiffrera Ferrantes feminism. Är den radikal eller konservativ? Betonar den systerskap eller rivalitet?
I en av de mer ingående analyserna finner skribenten Dayna Tortorici i magasinet n+1 en nyckel till Ferrantes romaner hos en grupp feminister i Milano på 1980-talet. Amerikanska feminister på 1970-talet efterfrågade systerskap, men de italienska feministerna ansåg att det synsättet inte tog tillräcklig hänsyn till skillnader mellan kvinnor ifråga om till exempel makt. De ansåg också att modern tenderade att glömmas bort i den feministiska diskursen. Milano-gruppen argumenterade för att i stället lyfta fram mor-dotter-relationen som en förebild. De uppmuntrade kvinnor att söka symboliska mödrar och symboliska döttrar och anförtro sig åt varandra. Det är ur det perspektivet man ska förstå de kvinnliga relationerna i Ferrantes romaner, menar Tortorici. Maktkampen mellan Lila och Elena, de två huvudpersonerna i Neapelkvartetten, kan då tolkas som att de skiftar rollerna som “mor” respektive “dotter”, utan att förlora sitt starka band.
“Jag älskar feminismen för att den har förmått framkalla komplext tänkande”, har Elena Ferrante sagt i en intervju i Vanity Fair. Uppenbarligen har feminismen också inspirerat henne till ett komplext romanbygge, som ger mycket att fundera kring. Trots att de kvinnor hon skildrar lever under helt andra omständigheter än vi gör i Sverige i dag är det slående hur många erfarenheter och problem som känns igen.