Ferrante och Pamuk till final

Den korta listan till det internationella Man Booker-priset har nu presenterats. Den innehåller för ovanlighetens skull flera böcker vars författare är bekanta för en svensk läsare

Här finns Orhan Pamuks roman En främmande känsla (A strangeness in my mind), Elena Ferrantes The story of the lost child (den fjärde delen i serien vars första del nyss kom på svenska, Min fantastiska väninna) och den på svenska representerade kinesiske författaren Yan Liankes The four books. Liankes Drömmar om byn Ding (på svenska 2013), har tidigare hamnat på Man Bookers korta lista.

Asien representeras också av den sydkoreanske författaren Han Kang med The vegeterian, från Angola kommer José Eduardo Agualusas A general theory of oblivion (Agualusa har fyra titlar översatta till svenska), och slutligen, från Österrike, Robert Seethaler med A whole life. Även Seethaler gavs nyligen ut på svenska, romanen Tobakshandlaren. Den 16 maj, under sedvanlig galamiddag, utses vinnaren. 50 000 pund att delas mellan författare och översättare.

Åsa Beckman: Nu får ni sluta snacka skit om dammiddagar

H ur kan du vara så otroligt fördomsfull?

Det frågade mejlskrivaren Filip efter att jag häromdagen recenserat den italienska författaren Elena Ferrantes “Min fantastiska väninna”. Romanen är första delen i en svit där vi får följa Elena och Lila som växer upp i Neapel, från att de är sex sju år till att de är åldrade kvinnor. Boken har toppat boklistor världen över.

När man läser Ferrantes bästsäljare om kvinnlig vänskap inser man hur få berättelser det egentligen finns om den relationen.

Extra sorgligt, skrev jag i min recension, eftersom den ofta är betydligt mer formande än kärleksrelationen till män: “När många män slutar att fråga ‘vem är du? ‘ efter att den första förälskelsen gått över fortsätter kvinnor att fråga sig själva och varandra det hela livet. Det gör stundtals skillnaden mellan män och kvinnor förödande. ” Det var den där sista meningen som fått Filip att gå i taket.

Jag kan förstå honom. För tio år sedan hade jag inte vågat göra den generaliseringen. Men jag är nu 54 år och tycker att jag samlat tillräckligt mycket empiriskt material.

Och japp: skillnaden är stundtals förödande.

Det har att göra med att nära väninnerelationer ofta är extremt kunskapsintensiva. Ingenting är för litet eller obetydligt för att prata om. Om det så handlar om arbete, män, barn, vänner, kroppar, tiden, världen. Och i de samtalen är frågan om vem man är – och vem man håller på att bli – en naturlig och självklar utgångspunkt.

Somliga kallar det att “älta”, men det handlar om att analysera.

Jag vet att jag skulle kunna ringa mina nära väninnor mitt i natten för att fråga om allt från färgen på mitt rouge till den turkiske presidenten Erdogans inflytande på flyktingkrisen – och de skulle svara med samma totala intresse och uppriktighet. Alltmer tycker jag mig se hur det här sättet att förhålla sig i världen leder till en sorts förankrad kunskap. Ett sätt att tänka och resonera som är fäst i erfarenhet, i kroppen. Det märks på kvinnors sätt att prata, att fungera på arbetsplatser eller verka i sina familjer.

Själv blir jag alltmer ointresserad av idéer och teorier som svävar för högt ovanför vardagen. Först om de visar sig har bäring på den blir de riktigt engagerande. När det här sättet att prata väninnor emellan pågår år efter år blir verkligen skillnaden mellan män och kvinnor i 50-60-årsåldern påfallande. Om man därtill lägger väninnors benägenhet att diskutera romaner, filmer och teater, som ju hela tiden ger nya perspektiv på vad det är att vara människa, blir skillnaden inte direkt mindre.

Så: väninnerelationen är en helt fascinerande kunskapsform.

Nu ska ingen tro att väninnerelationer är oproblematiska. De präglas verkligen inte – precis som Elena Ferrante beskriver i sin roman – enbart av förtroende, lojalitet och kärlek utan också av konkurrens, svartsjuka, stundtals hat.

Men också det är en motor som driver relationer framåt. Som gör att man tvingas slipa fram sig själv ännu tydligare.

Det är därför det sedan blir min tur att gå i taket när Filip i vår fortsatta mejlväxling försmädligt skriver att jag kan “hälsa väninnorna på mina tjejmiddagar” (han och jag har rett ut det, allt är lugnt nu).

Jag hör genast det där överlägsna sättet att se sådana kvällar som någon sorts intim och känslomässig gegga. Sånt skitsnack. Jag vet hur djupt de middagarna präglat vem jag är.

Det har att göra med att nära väninnerelationer ofta är extremt kunskapsintensiva.

Ingenting är för litet eller obetydligt för att prata om. Somliga kallar det att “älta”, men det handlar om att analysera.

Annelie Henrysson: Jag har hittat några som delar min passion

Många drömmer om pittoreska orter i Italien, om franska sydkusten eller pulserande storstäder. Jag drömmer om Eksjö.

I sommar är ett stopp på orten bokat. Det är prio ett på min lista. Jag har nämligen blivit förförd av Bokhandlerskorna i Eksjö Bokhandel. I På pappret är det en vanlig bokaffär. I verkligheten något helt annat.

En dag dök de upp i mitt flöde på Facebook. Glada, härliga inlägg. Personliga. Deras tilltal har fångat mig. Men framför allt fångade de mig med en bild.

Du kan se den här ovan. Visst är det där man vill sitta och bara vara. Läsa lite. Fundera lite. Bläddra lite.

I mina ögon ser det ut som en plats där jag kan må bra och dröja mig kvar. Precis som i en bra bok.

När jag nyfiket googlar för att få veta mer om bokhandeln visade det sig att den var ganska illa ute för några år sedan. Inte konstigt, vi lever i en föränderlig värld där konsumtion både sviktar och ändras. Bokhandeln har inte varit förskonad.

Men så övertalades en kvinna vid namn Malin Alfredsson att ta över butiken. Malin är affärskvinna med passion för böcker, och att övertala henne visade sig vara ett lyckodrag.

Nu, ett antal år senare, går butiken riktigt bra och Eksjö bokhandel är nominerad till att kunna bli Årets butik 2016 i tävlingen Retail Awards.

I en artikel i Dagens Industri läser jag om hur delar av framgången trors vara att hela personalen är duktig på att finnas på sociala medier.

De talar helt enkelt om att de finns. Personligen tror jag att framgången beror på att det här är människor som älskar vad de gör. Det lyser igenom och det smittar.

Nyligen släppte personalen nyheten att de fått ett bokkontrakt. “Bokhandlerskornas memoarer” kommer att innehålla precis det titeln avslöjar. Personalens egna historier i bokform.

En så briljant idé.

Jag ser det som mycket troligt att Eksjö blir ett besöksmål på många boktokigas lista inom en ganska snar framtid.

Så till sist ett litet boktips. Och då tänker jag på boken som alla pratar om just nu, “Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante.

Det är svårt att ta sig an en bok som är så omskriven och hyllad. Historien är fin och bitvis gripande om de båda flickorna som möts som små i Neapel under 50-talet. Elena och Lila blir oskiljaktiga och vi läsare ska få följa denna vänskap i inte bara en utan flera romaner. Elena Ferrante skriver piggt och rappt, bokens 335 sidor går som tåget, men för mig är boken långt ifrån “årets måste-läsning”.

Ferrantefebern drabbade inte mig.

Elena Ferrante förblir fri, hemlig och ärlig

I fyra tätt sammanhållna romaner ger Elena Ferrante skoningslös röst åt hur det är leva som kvinna i Neapel. Få vet vem författaren är och inget tyder på att hon någonsin tänker träda fram.

När Elena Ferrante debuterade 1992 var det med en annan roman men under samma pseudonym: “Jag har redan gjort tillräckligt för den här berättelsen: Jag har skrivit den. Om boken är värd något borde det räcka”, förklarade hon i ett brev till sin förläggare Sandro Ferri.

Ferrante, nyligen nominerad till Man Booker prize för den avslutande delen om de två väninnorna, Elena och Lila, förklarade redan 1992 att hon aldrig kommer att ta emot några priser, om hon skulle få några. Hon tänker inte marknadsföra sina böcker heller – i synnerhet inte i tv.

Continue reading →

Elena Ferrante förblir fri, hemlig och ärlig

I fyra tätt sammanhållna romaner ger Elena Ferrante skoningslös röst åt hur det är leva som kvinna i Neapel. Få vet vem författaren är och inget tyder på att hon någonsin tänker träda fram.

När Elena Ferrante debuterade 1992 var det med en annan roman men under samma pseudonym: “Jag har redan gjort tillräckligt för den här berättelsen: Jag har skrivit den. Om boken är värd något borde det räcka”, förklarade hon i ett brev till sin förläggare Sandro Ferri.

Ferrante, nyligen nominerad till Man Booker prize för den avslutande delen om de två väninnorna, Elena och Lila, förklarade redan 1992 att hon aldrig kommer att ta emot några priser, om hon skulle få några. Hon tänker inte marknadsföra sina böcker heller – i synnerhet inte i tv.

Artistnamnet Elena Ferrante är påfallande likt Elsa Morante, den italienska efterkrigstidens stora kvinnliga författarstjärna som liksom sin efterföljare skrev fantastiska epos med den lilla människan i fokus. Men varför denna envisa anonymitet?

Sara Ehnholm Hielm, finsk förläggare och kritiker just nu bosatt i Rom, säger som författaren och Ferranteälskaren Jhumpa Lahiri: En anonym författare kan vara ärligare.

– Även om det inte är helt självbiografiskt kan hon visa sidor av sig av sig själv som alla människor har. Hon kan vara helt skoningslös och skriva rakt ut precis som allt är, det drabbar inte hennes omgivning på ett sätt som det annars skulle kunna göra.

Ferrante drar sig inte för att skildra sådant som opersonligt äktenskapssex och mödrars lust att ibland lämna sina barn, framhåller Sara Ehnholm Hielm. I den första boken, Min fantastiska väninna som nu finns i svensk översättning rymmer den helt livsavgörande vänskapen mellan Elena och Lila även djupt beroende, konkurrens, ibland till och med hat.

– När jag läste tänkte jag: herre gud, det här har jag aldrig läst förr. Men jag kände igen allt. I dagens medieklimat dras det ofta paralleller till författarens liv, vilket kan vara hämmande.

De två flickorna växer likt författarkollegan Silvia Avallones tonårstjejer i Stål upp i genuin arbetarklass och i trånga kvarter, präglade av våld och aggression. “Hur kunde man stå ut på den här platsen av kaos och fara i närheten av Vesuvius?” skriver Ferrante.

Mardrömsscenariot för de båda flickorna är att deras liv ska bli som deras mödrars.

Men när Lila envist hävdar sin rätt att fortsätta i skolan kastar fadern, skomakaren, till slut ut henne genom fönstret. Genom hela den första boken finns ett raseri över sakernas tillstånd. Lila drar kniv mot kvarterets utmanande camorrista. Hon är beredd att döda om han inte lämnar hennes väninna ifred. I stället för att knäckas av de hårt patriarkala strukturerna i 1950-talets Neapel stärks de båda flickorna på olika sätt.

– Jo, men de är exceptionella, och de måste slåss väldigt hårt. Elena studerar för livet, fruktansvärt hårt. Det är bildningen som ska ta henne därifrån, medan Lila, briljant och begåvad på så många fler sätt, stannar kvar.

Elena blir författare och romanernas berättarröst. Genom livets olika skeenden försöker hon förstå hur det förflutna gjort henne till den hon är. Sara Ehnholm Hielm är inte den enda som jämför henne med Knausgård.

– Skrivandet är livlinan som för Elena bort från sitt förflutna, men allt hon skriver kommer från Neapel, från Lila, från bakgrunden som hon skäms för.

Paradiset, Amalfikusten och Capri ligger nästgårds men utom mentalt räckhåll för den som sitter kvar i klassamhällets skruvstäd. Sara Ehnholm Hielm ser Ferrantes böcker som ett feministiskt befrielseprojekt som hon menar är typiskt för just Italien.

– Den syns kanske inte direkt men den finns därunder. Ett slags 70-talsfeminism om mödrar och döttrar, hur kvinnor måste lära sig att älska och acceptera sina mödrar. En kritiker skrev att Ferrante ger intellektuella kvinnor en ovärderlig gåva: böcker som talar till dem på ett språk deras mödrar kan förstå. (TT)

“Hon kan vara helt skoningslös och skriva rakt ut precis som allt är, det drabbar inte hennes omgivning på ett sätt som det annars skulle kunna göra”

Neapel – drömmarnas stad

Den mystiska Elena Ferrantes “Min fantastiska väninna” är vårens mest omtalade översatta roman. Lena Kvist läser en bok som visar sig vara … just en bok.

Elena Ferrante är en ännu oavslöjad pseudonym för en italiensk författare som tagit världen med storm med sin Neapelkvartett. Nu kommer den första boken i serien “Min fantastiska väninna” på svenska.

Jag gissar att förlaget Norstedts fått buda högt för att lägga beslag på de svenska rättigheterna. “Min fantastiska väninna” är den ovanliga sortens roman som både tilltalar många läsare och hyllas av kritiker.

Att författaren är okänd och meddelar pressen att hennes (? ) person är oväsentlig, det är texten som betyder något, gör säkert sitt till för att den litterära världen har drabbats av Neapelfeber. Självklart har Elena Ferrante rätt i det. Egentligen. Det är bara det att hemlighållandet av författarens identitet skapar ett ännu större fokus på författaren, eftersom vi blir så nyfikna.

Continue reading →

Elena Ferrante kan få Bookerpriset

LITTERATUR: Den italienska författaren Elena Ferrante är ett steg närmare att tilldelas årets litteraturpris Man Booker International Prize, som nu presenterat sin korta lista över de nominerade.

Ferrante har hyllats som ett litterärt geni för romansviten om två napolitanska barndomsvänner, varav nominerade Min fantastiska väninna just kommit ut på svenska. Ferrante, vars namn är en pseudonym, har mystifierat världen i två decennier och hon har tidigare meddelat att hon aldrig kommer att ta emot eventuella priser eller göra andra offentliga framträdanden.

Övriga nominerade är Orhan Pamuk (Turkiet), Yan Lianke (Kina), Robert Seethaler (Österrike), Han Kang (Sydkorea) och José Eduardo Agualusa (Angola). Prissumman på drygt 600 000 kronor delas ut den 16 maj.

Elena Ferrante kan få Bookerpriset

Den italienska författaren Elena Ferrante är ett steg närmare att tilldelas årets litteraturpris Man Booker International Prize, som nu presenterat sin korta lista över de nominerade.

Ferrante har hyllats som ett litterärt geni för romansviten om två napolitanska barndomsvänner, varav nominerade Min fantastiska väninna just kommit ut på svenska. Ferrante, vars namn är en pseudonym, har mystifierat världen i två decennier och hon har tidigare meddelat att hon aldrig kommer att ta emot eventuella priser eller göra andra offentliga framträdanden.

Övriga nominerade är Orhan Pamuk (Turkiet), Yan Lianke (Kina), Robert Seethaler (Österrike), Han Kang (Sydkorea) och José Eduardo Agualusa(Angola). Prissumman på drygt 600 000 kronor delas ut den 16 maj.

Vilken sorts feminist är Ferrante?

Det är många som upprepar det. Att Elena Ferrantes omtalade Neapelromaner är feministiska. I veckan har den svenska översättningen av den första delen, “Min fantastiska väninna”, hyllats av många kritiker.

Expressens recensent Per Wirtén kallade romansviten för just ett “feministiskt epos”. Så är det nog. Men på vilket sätt?

Man kan förstås hävda att Ferrantes romaner är feministiska enbart genom att de skildrar kvinnors liv och blottlägger patriarkala strukturer.

Men det är att göra det lite väl enkelt för sig. I dag används begreppet feminism flitigt, men alltför sällan diskuteras vad som egentligen avses.

Så vilken sorts feminist är pseudonymen Elena Ferrante? I den intervju jag gjorde med författaren, som publicerades här i SvD:s kulturmagasin för några veckor sedan, berättade hon att hon med stolthet definierar sig som feminist. “Men jag skriver inte böcker som programmatiskt iscensätter ett visst kvinnligt tänkande. Jag gräver i motsägelser i dagens kvinnliga liv och försöker undersöka dem på djupet, utan förutfattade meningar. ”

Det har hon lyckats med. Romansviten om Lila och Elena är långt ifrån programmatisk – den rymmer en mängd olika lager och överraskar gång på gång. Samtidigt genomsyras den naturligen av berättarjagets världsbild. Elena Greco är osäker och sökande, men skisserar bland annat uppfattningar om “kvinnligt” respektive “manligt” tänkande. Hon konstaterar att “ingen visste bättre än jag vad det innebar att göra sitt eget huvud maskulint, så att det skulle accepteras av männens kultur”.

Elena Greco tycks vara vad man i dag kallar en särartsfeminist, som anser att män och kvinnor inte bara är biologiskt olika, utan också har olika förmågor och sätt att tänka på. Författaren Elena Ferrante har också vid ett tillfälle sagt att hon sympatiserar med särartsfeminismen.

Ferrantes feminism är alltså något annat än den likhetsfeminism som har haft en stark ställning i Sverige de senaste decennierna. “Att tro att en människa kan födas till denna jord utan att få sin identitet formad av hur hon ser ut mellan benen är feminismens nästa omöjlighet att förverkliga. ” Det citatet pryder pocketutgåvan av “Under det rosa täcket”, Nina Björks feministiska klassiker som firar 20-årsjubileum i år. Det har också blivit ett motto för generationer av svenska feminister sedan dess.

Men Ferrante tycks inte se något problem med att identiteten formas av hur vi “ser ut mellan benen” – snarare vill hon lyfta den kvinnliga erfarenheten och det kvinnliga intellektet, hon efterfrågar en starkare kvinnlig gemenskap med egna umgängestraditioner.

I Italien och USA är det många som har försökt dechiffrera Ferrantes feminism. Är den radikal eller konservativ? Betonar den systerskap eller rivalitet?

I en av de mer ingående analyserna finner skribenten Dayna Tortorici i magasinet n+1 en nyckel till Ferrantes romaner hos en grupp feminister i Milano på 1980-talet. Amerikanska feminister på 1970-talet efterfrågade systerskap, men de italienska feministerna ansåg att det synsättet inte tog tillräcklig hänsyn till skillnader mellan kvinnor ifråga om till exempel makt. De ansåg också att modern tenderade att glömmas bort i den feministiska diskursen. Milano-gruppen argumenterade för att i stället lyfta fram mor-dotter-relationen som en förebild. De uppmuntrade kvinnor att söka symboliska mödrar och symboliska döttrar och anförtro sig åt varandra. Det är ur det perspektivet man ska förstå de kvinnliga relationerna i Ferrantes romaner, menar Tortorici. Maktkampen mellan Lila och Elena, de två huvudpersonerna i Neapelkvartetten, kan då tolkas som att de skiftar rollerna som “mor” respektive “dotter”, utan att förlora sitt starka band.

“Jag älskar feminismen för att den har förmått framkalla komplext tänkande”, har Elena Ferrante sagt i en intervju i Vanity Fair. Uppenbarligen har feminismen också inspirerat henne till ett komplext romanbygge, som ger mycket att fundera kring. Trots att de kvinnor hon skildrar lever under helt andra omständigheter än vi gör i Sverige i dag är det slående hur många erfarenheter och problem som känns igen.

Starkt om kvinnors vänskap

Nu är den här, första delen av Elena Ferrantes Neapelsvit, “Min fantastiska väninna”. Den har gått över världen och lagt läsare och kritiker för sina fötter.

LITTERATUR Den handlar om två flickor Elena och lila, de växer upp under helt olika förhållanden i en fattig förort till Neapel. Det är åren efter andra världskriget och det är där som dramat tar sin utgångspunkt.

Elena Ferrante är en pseudonym. Ingen vet vem den troligen italienska succéförfattarinnan är. Frågorna om hennes identitet och hemlighetsmakeriet kring henne har skapat spekulationer och stundvis har debatten kring henne varit mycket inflammerad. Hon har valt namnet Elena både som sin pseudonym och som namnet på en av sina huvudpersoner.

– Det hjälper mig att förstärka sanningen i historien, har hon sagt i en mailintervju som publicerats i tidskriften The Gentlewoman.

Min fantastiska väninna är den första delen i en svit om fyra som också kallas Neapelkvartetten, den första boken kom ut i Italien 2011. De andra heter “Historien om det nya namnet”, sedan kommer “Historien om de som flyr och de som stannar kvar” och den avslutande delen “Historien om det förlorade barnet”. Den sistnämnda är nominerad till årets Man Booker -pris.

Alla delarna kommer att ges ut i Sverige. Det är med stor förväntan som jag slår mig ner för att läsa, bara det att få läsa en bok om kvinnors vänskap, det är ju ett vitt och obearbetat fält i litteraturen.

När boken inleds är det 1950-talets Neapel, i ett arbetarklasskvarter utanför stan bor två flickor, lila och Elena, i sju -åttaårsåldern. Det är en hård miljö där flickorna växer upp med våld och fattigdom. Här känner alla varandra, det finns inga hemligheter, varken glädjen eller skammen går att dölja.

Men lila är annorlunda, hon är intelligent, smart och orädd, hon blir den blyga Elenas bästa vän och hon är allt det som Elena också skulle vilja vara. Deras vänskap befästes från den stunden de bestämde sig för att gå uppför de mörka trapporna till Achilles lägenhet. De gick steg för steg och avsats för avsats. Don Achille var som trollet i sagan och Elena var övertygad om att skulle hon gå fram till hans dörr då skulle han döda henne.

“Vi stannade ofta, och varje gång hoppades jag att lila skulle bestämma sig för att vända. Jag var alldeles svettig, hur det var med henne vet jag inte. Ibland tittade hon uppåt, men jag begrep inte på vad, för allt som syntes var det gråaktiga ljuset från de små fönstren från varje trappavsats. Plötsligt tändes lamporna, men det var ett svagt ljus som var fullt av damm och det uppstod stora skuggor där faror lurade. Vi väntade för att få reda på om det var don Achille som vridit om strömbrytaren, men vi hörde inget, varken steg eller någon dörr som öppnades eller stängdes. Sedan fortsatte lila och jag följde efter… På fjärde trappavsatsen gjorde lila något oväntat. Hon stannade och väntade på mig, och när jag kom ikapp henne räckte hon ut handen. Den gesten ändrade allt mellan oss för alltid. ”

Men Elena känner sig också dominerad och manipulerad av den smartare lila, flickorna växer upp och deras vägar skiljs i livet. När Elena börjar studera och lämnar Neapel så blir lila kvar och gifter sig med kvarterets maffiaman. Det går många år som de inte har någon kontakt. Elena är heller inte angelägen om det, hon tycker hon har vunnit sin frihet och har börjat skriva och får framgång som författare.

Ferrante målar upp en miljö som känns som en gammal film med Sophia loren, det hänger tvätt mellan husen och kvinnorna gapar och skriker från balkongerna till varandra och till ungarna som leker på gatan. Det tar ett tag in i boken innan den börjar leva och personerna blir verkliga.

Elena Ferrante har ett språk som driver händelserna framåt med fart – det handlar inte så mycket om känslor som om situationer, scener, bilder. Det finns många starka scener med betydelsefulla vändpunkter, peripeti – som blir helt avgörande för hur Elena och lila vänder sig från varandra – eller befäster sin vänskap ännu starkare.

När boken slutar så gifter sig lila och Elena är den som ska klä henne till brud. Då är det bara de två igen.

“- Så kom den 12 mars, en mild dag med vår i luften. lila ville att jag skulle komma till hennes föräldrahem och hjälpa henne att tvätta sig, kamma sig och klä sig. Hon skickade i väg sin mor så att vi blev ensamma. Sedan satte hon sig på sängkanten i trosor och behå. Bredvid henne låg brudklänningen som såg ut som en död kvinnas kropp och framför henne på golvet med sexhörniga plattor stod kopparkitteln, till brädden fylld med rykande vatten. ”

Insikten när jag har läst “Min fantastiska väninna” är att det är annorlunda att leva som kvinna i medelhavsländerna och ändå så lika livet är för oss kvinnor. Det är samma saker som är betydelsefulla. Hur vi kämpar för att inte behöva leva våra mödrars liv om igen. Sättet på hur vi talar med varandra, blandar ihop allting – det som är sant och som vi hittar på – och ändå förstår vi varandra. Väninnorna är våra stöttepelare på gott och på ont.

Det är fint att få läsa om det!

“Insikten när jag har läst Min fantastiska väninna är att det är annorlunda att leva som kvinna i medelhavsländerna och ändå så lika liv

Ett smakprov på en fantastisk upplevelse

Det händer faktiskt (jag är känd som en pratkvarn) att även jag tappar målföret och blir tyst. Just nu sker det när jag får frågan om jag läst någon bra bok. Då svarar jag: “Elena Ferrante, Min fantastiska väninna.

” När jag sedan får följdfrågan om varför den är så bra, ja, det är då jag tappar målföret helt och börjar stamma osammanhängande.

Boken handlar om två väninnor som växer upp i Neapels fattiga förorter i slutet av 50-talet i ett Italien i omvälvning.

Men ändå så enormt mycket mer. En historia som är bitter och överflödande, kärleksfull och vrång, grym och oskuldsfull, ung och åldrande. Två kvinnor som är bästa vänner men samtidigt tävlar med varandra om allt. Som skiljs åt men som alltid återvänder till varandra.

Där någonstans tar mina ord slut, läsupplevelsen var så stor att jag har svårt att förmedla den av rädsla för att förstöra den. Nu kan vi som en av få tidningar i Sverige publicera ett utdrag ur Min fantastiska väninna, och vi lottar också ut 10 böcker. Du hittar det på sidan 28. Läs och njut i förvissningen att det kommer tre delar till!

Du missar väl inte Britt Maris singelmat? Gott, genomtänkt och vällagat för en person. Halstrad laxtartar med hovmästarsås, det ska jag laga!

Vi ses nästa vecka!